Ett ytterligare avsked...

Nagames svenska-för-japaner-bok

En av de snällaste och trevligaste personerna jag träffat under tiden i Tokyo är Nagame Hayami, hon som skrivit den svenska språkboken för japaner.

När hon bjöd mig på vår sista sushilunch tillsammans i måndags passade hon även på att ge mig en present. Och vad var presenten om inte hennes imponerande svenska för japaner-bok! Jag är så imponerad över att hon skrivit den, och den är full med roliga dialoger från Götet.

Exempel ur boken:

-Går den här bussen till Liseberg?
-Nja, den går till Korsvägen.

Säg det på japanska den som kan. Haha, jag tror jag kan faktiskt.

Hejdå-festerna avlöser varandra

I lördags hade jag Sayonara-party med några av mina bästa vänner i Tokyo. Det var en livad tillställning som jag gärna beskriver närmre en annan gång. Det är trist att tiden här borta håller på att ta slut, det har redan gått över fyra månader.

Liksom jag så ska min praktikantkollega Björn avsluta sin Japan-vistelse och resa hem till Sverige denna vecka. För att tacka alla vänliga arbetskamrater på ambassaden ställde han idag till med ett litet Hejdå-party. Jag och Izumi hade knåpat ihop en söt liten samuraj-gubbe med Björns huvud som avskedskort, vi var så oerhört stolta att vi tvingade Björn att hålla upp det när vi tog kort. Vem vill inte vara samuraj?

Eriko, jag, Björn och Izumi. Och så samurajbilden förstås.

En närmre till på samuraj-Björn.

Ååh, så söta Hello Kitty-kakor!

Bilden kommer ifrån http://www.allthingscupcake.com/?p=360

Hysteriskt snygga Hello Kitty-bakverk! Sådana här ska jag baka när jag kommer hem till Sverige (jag har alldeles för kort tid kvar i Japan). Jag vet att My också gillar Hello Kitty, försök dig på detta! Möjligen är de aningen för fina för att ätas, men man kan ju alltid ge bort dem i present. Japaner älskar presenter.

Varför kära tunnelbana?

Att tunnelbanan i Tokyo slutar gå tidigt har irriterat mig både en och två gånger. Igår kväll får väl bli en tredje då (om vi hoppar över ungeför 100 gånger som jag inte rapporterat om). Som avslutning, av en annars så underbart rolig och fantastik fest med kära vänner, möttes vi av den här skylten på t-banan i Roppongi. Och klockan var.... hela 00.10. Skål för det. Vi hade missat sista tåget med 9 minuter och fick nu lägga 180 kronor, och en massa äckliga och för miljön dåliga avgaser, för en taxiresa hem. Det enda jag gillar med taxibilarna är att bakdörrarna öppnas och stängs automatiskt från förarsätet, så man slipper skita ner fingrarna.

J är trött och uppgiven. Vi som så gärna ville åka tunnelbana.

Ja, ni ser ju själva vad som står på skylten. Had completed!! Minsann.

Galen man har knivmördat i Akihabara

DN:s förstasida kl 15.5o lokal tid i Tokyo.

När jag för en liten stund sedan slog på datorn och hittade den här artikeln som DN:s förstanyhet tänkte jag Hjälp. Akihabara hade jag tänkt att vi skulle åkt till idag. Vilken fruktansvärd tur att vi inte gjorde det. En som var på plats var Said Karlsson, som rapporterat och fotat för DN. För några timmar sen dök det upp en galen knivman som viftade vilt omkring sig mitt på huvudgatan i Tokyos kända elektronikstadsdel Akihabara. Han hann skada 14 personer allvarligt innan polisen lyckades stoppa honom. Redan har Asahi Shimbun, en japansk engelskaspråkig tidning, hängt ut honom med fullständigt namn; Tomohiro Kato, 25 år. Fem personer har hittills dött av skadorna i dådet som redan benämns som ett av Japans värsta.

Dagens hemskheter till trots så håller jag med Said som säger till DN att Tokyo är en mycket säker stad att leva i. Folk bryter så sällan mot lagen att det är mycket ovanligt att se någon som korsar gatan mot röd gubbe. Frågar man japanerna varför det inte finns någon skadegörelse alls på tunnelbanan svarar de "för att det är olagligt". Men visst finns det kriminalitet, och den japanska maffian; yakuza är det mest kända av sådana nätverk.

Oftast så attackerar yakuza inte vanliga människor, men det gäller att passa sig. Om någon medlem i yakuza vill ha din parkeringsplats så är det bäst att flytta på dig om du inte vill råka illa ut. Lättast känner du igen yakuza-medlemmar genom deras stora tatueringar och sättet de pratar och uppför sig på. Själv har jag bara träffat på en yakuza en gång, och det var mitt på dagen under en festival i stadsdelen Asakusa. På kroppen hade han inget annat än tatueringar och det var ganska lätt att förstå hans tillhörighet. Sen vände jag och gick åt det andra hållet. Jag skulle vara glad om jag slipper se någon igen.

Sveriges nationaldag!

Det är väl knappast någon som missat att det är
Sveriges nationaldag idag?! Ambassadör Stefan Noreén bjöd in hela svensk-kolonin till ambassaden i eftermiddags och väl på plats bjöds det på mat och dryck (sponsrat av ett antal svenska företag och organisationer). Det var säkert 200 människor på plats, gamla som unga. Både japaner och svenskar. Maten som serverades var en svensk bento-box, alltså en låda med diverse svenska läckerheter(?) i. Det var skinka, lax, köttbullar, gurka och potatissallad. I efterrättshörnan låg en miniatyr av en blåbärspaj och en chokladboll. Drycken var fri, kanske var det därför de allra flesta dröjde sig kvar även då festen officiellt var slut.

Det kändes lite som att detta var min avskedsfest, jag har ju bara tre dagar kvar på ambassaden. Så jag låtsades att alla hade kommit för min skull. Men det hade de inte. Haha.
Här kommer lite bilder:

Ambassadör Stefan Noreén håller välkomsttal.

Tre japaner i svenska folkdräkter och en nyckelharpa.


Den svenska bento-boxen, lax och köttbullar.


På gården stod ölfaten och sipprade.

Trots att det börjat skymma ville folk inte gå hem.

My poserar bakom flaggan.

Jag mitt emellan mina två bästa världar.

Vilket slöseri med ätpinnar

Varje år använder japanerna uppemot 24 miljarder engångs-ätpinnar (waribashi 割りばし). Det är inte mindre än 185 stycken per japan och år! Och enligt min mening är det helt otroligt att ingenting görs åt detta slöseri.

Jag tror att många japaner själva inte är medvetna om problemet och att det är därför inget görs. Japansk mat och ätpinnar hör helt enkelt ihop. Men måste det vara sådana man bara använder en gång? Inte bara när man köper snabbmat på 7-eleven, eller äter på ett lunchhak får man engångspinnar, även många av de finare restauranger serverar maten med desamma. Oftast är restaurangens logo och namn tryckt på pappersfodralet, precis som på bilden bredvid.

Det tog inte många dagar i Japan innan jag själv hade uppmärksammat det, och köpte mig ett par vanliga pinnar att släpa med överallt. Jag har hört (men har ingen egen erfarenhet av) restauranger som erbjuder rengöring av ens medtagna pinnar. Andra restauranger erbjuder rabatter eller gratis kaffe till maten som tack.

Men jag har tyvärr hört folk ifrågasätta om det verkligen är ett bättre alternativ att diska eller återvinna pinnarna, med tanke på energi- och vattenförbrukningen som går åt. Vad gäller rengörandet har jag mycket svårt att tro att det blir dyrare, man måste ju ändå diska tallrikar, ett par pinnar slinker lätt med. HUR man diskar (under rinnande vatten eller ej) är en annan fråga. I västvärlden skulle man ju aldrig få för sig att ersätta stålbesticken med plastbestick, eller hur? Vad gäller kostnaden för återvinning har jag ingen som helst aning om vad den uppgår till. Men jag kan bara inte tro det skulle vara dyrare än att köpa nya, inte om man även räknar in alla samhällsekonomiska konsekvenser och avskogningen.

Varje månad, första onsdagen

Varje månad, första onsdagen, håller YCN (Young Chamber Network) en träff för svensk-kolonin i Tokyo. Träffen inkluderar alltsom oftast IKEA-godis, någon svensk nubbe, massor av svenskar och även japaner som på ett eller annat sätt har en anknytning till Sverige. Heartland, som ligger ett stenkast från Mori Tower i Roppongi, är venue för tillställningen. Det dyker alltid upp både nya och redan bekanta ansikten, ett tips för den som flyttar till Tokyo med andra ord.

Igår var det alltså första onsdagen i juni och fest på Heartland. När jag tittade på klockan sista gången var den 00.15. Det är inte sådär jättesent, MEN i Tokyos slutar de förbannade tunnelbanorna att gå redan runt denna tid och jag hade självklart missat den sista hem. Att åka taxi hem är både dyrt och drygt när man åker med en taxichaffis som inte hittar...trots GPS...suck. Men hem kom jag. Och trött var jag idag.

Han som jobbar på ice-baren, vars namn jag glömt, jag, världens bästa Akiko och min handledare.

Ice-barkillen hade på sig en tröja med Sverige-karta kvällen till ära.

Svenska serietecknare i Tokyo

Igår öppnades utställningen Through a Panel Darkly - An Exhibition on Swedish Comic -Strip Art, med enbart svenska serier. Tretton svenska serieskapare presenteras i utställningen som pågår mellan den 2 och 22 juni på Sveriges ambassad i Tokyo. Igår fanns det en artikel i Svenskan om den.

Serieillustratörer som presenteras på utställningen är Anneli Furmark, Sara Granér, Åsa Grennvall, Simon Gärdenfors, Mats Jonsson, Kolbeinn Karlsson, Gunnar Lundkvist, Marcus Nyblom, Knut Larsson, Joakim Pirinen, Lars Sjunneson, Liv Strömquist och Sara Olausson.

De svenska serietecknarna befinner sig även i Tokyo för att delta i aktiviteterna kring utställningen, som idag inleddes med seminarium följt av en stor mottagning på Sveriges ambassad. Det var många människor som kom för att lyssna och prata med tecknarna, äta sushi och dricka gott.

Två för mig okända japaner, serietecknaren Mats Jonsson och jag.

Studenter från Tokai University som även pluggar svenska.

En japansk skådespelerska och organisatör av Sweden-Japan art exchange program.

Min favvo-utställare Sara Granérs coola teckningar. Fullträff.

Mer från Sara Granér. I love it.

Japanska studenter pratar med Simon och Stina.

Jero: Enka-stjärnan

Det senaste numret av Metropolis ”Japan’s No 1 English Magazine” har den amerikanska enka-sångaren Jero (Jerome White) på omslaget. Enka 演歌 (där 演 "en" betyder uppträdande/underhållning och 歌 "ka" betyder sång) är en traditionell japansk musikstil med rötter från 1930-talet. Texterna handlar som så ofta annars om kärlek men även sorg, ensamhet och andra svårigheter i livet.



Jero blev känd i början av året då han släppte sin singel ”Umiyuki” (japanska för ”snö faller i havet”). Videon har över 500 000 visningar på You tube. Jeros intresse för enka kommer från hans mormor som lärt honom allt hon kan, själv flyttade han till Tokyo 2003. Det är verkligen en udda filur som sjunger tradionell japansk folkmusik i sina stora baggyjeans och truckerkeps. Det är klart att man undrar om detta verkligen är på riktigt. Men den 25 juni släpps i allafall hans debut-album "Covers" (som namnet avslöjar även innehåller gamla enka-låtar) och det återstår att se om det blir en lika stor succe.

Kolla in Jeros blogg för mer info http://blog.goo.ne.jp/jeroenka/.

Efva Attling i japanska Nikkei Weekly

Veckans nummer av Nikkei Weekly (2 juni) har ett uppslag om svensk glasdesign; Orrefors och Kosta Boda. Efva Attling, som designat glas för Orrefors, var i Tokyo samtidigt som statsministerbesöket i april för att vara med på invigningen av glasutställningen hos danska Illums i Marunouchi. Efva har designat glas med en silverring runt foten, på ringen står det "Amor Vincit Omnia", som betyder lite kitchy "kärleken övervinner allt". En utmärkt bröllopsservis med andra ord - om man vill ge 600 kronor glaset alltså. Om någon vill se utställningen så pågår den till 15 juni.

Veckans utgåva av Nikkei Weekly om svensk glasdesign.

Artikeln "Swedish stemware adds designer chic"

Kodomo no nomimono - Öl för barn

Barn-öl producenten Sangarias hemsida.

Strange är väl bara förnamnet tänkte jag när jag hittade detta: Kodomo no nomimono (betyder barndryck) eller lite tydligare Öl för barn. Egentligen är det bara en ölflaska innehållandes äppeljuice som skummar när man häller upp den - precis som öl. Allt för att barnen ska kunna vara som små vuxna minatyrer. Givetvis är det ingen som helst alkohol i, men ändå.

Visserligen finns det alkoholfri cider i Sverige, men den marknadsförs inte riktigt på detta sätt. Och skulle det finnas öl för barn som promotades liksom denna hade alla svenska mammor och pappor gått i taket. Det är producenten Sangaria som gör öl, vin, cocktails och champagne för barn.

Titta och se själva: Reklam 1 och reklam 2.

Är det ens lite kawaii med barn som dricker öl? Mycket tveksamt.

Som så mycket annat i Japan är Kodomo no nomimono något som är värt att reflektera över. För är det så konstigt egentligen... Japaner älskar sociala tillställningar som de får planera länge och noggrant. Alkohol tillhör alltid dessa tillfällen, varför då inte inkludera hela familjen, även barnen? Eller nej, jag kan inte sluta tycka det är konstigt.

Förresten, här kommer ett skrivbordsunderlägg till din dator med öl för barn-reklam:

Bild till datorns skrivbord med öl för barn-reklam.

Tokyo art pieces

Jag satt och slösurfade lite när jag hittade de här fina konstverken av Tokyo-motiv på http://www.roblogic.us. Jag vet inget om konstnären själv, men tyckte att bilderna var så fina att jag måste visa:

Bild från http://www.roblogic.us

Bild från http://www.roblogic.us

Bild från http://www.roblogic.us

Bara mjölk, tack.

En mjölkaffär.

Man slutar aldrig att överraskas i Japan. Nichade affärer, i all ära, finns både här och där. Visst är mjölk är bra för barnben som växer, men vem är så insnöad på mjölk att det behövs en affär som erbjuder inte mindre än 30 sorter? Tydligen mannen på bilden. Självklart ligger denna affär mycket smidigt till, mitt på en pendeltågsperrong i Akihabara.

Snabbmat i Tokyo

Ett av mina favorithak i närheten av där vi bor är köttrestaurangen Pepper Lunch. På Pepper Lunch serveras biff i olika former, på varm gjutjärnstallrik. Det är nämligen meningen att man ska tillaga maten själv, steka köttet alltså. Det är både billigt och gott, ett tips för den som tröttnat på sushi, tonkatsu, tempura eller nudelkopp.

Ett mycket vanligt system i Japan när man köper snabbmat är att först betala i en automat där man bestämmer vad man vill äta. Ut kommer sedan en biljett som man lämnar till personalen. Det tar ungefär en minut och vips så står din tallrik på bordet. Praktiskt och bra eftersom man inte behöver bry sig om notan när man går. Franchise i Sverige någon?

Runt disken äter man sin mat.

Automaten som man betalar och väljer tallrik.

Min favorit, endast 1000Yen.