Tokyo Marathon 2009 nästa helg

Till helgen, närmare bestämt på söndag, är det dags för Tokyo Marathon. Det tredje i ordningen.

Att delta kostar ca 1200 kronor, och deltar, det gör inte mindre än 30 000 människor. Har man lite tur och tjuvtränat lite kan insatsen på 1200 kronor löna sig eftersom de tio första kvinnorna respektive männen vinner en del pengar. Vinnaren får 8 000 000 yen i prispengar, alltså ca 800 000 kronor. Inga småpotatis direkt. Sätter man till på köpet ett världsrekord så erhålles en bonus på 3 000 000 kronor.

Tyvärr har ansökningstiden till årets lopp tagit slut för längesen.

Lopper går ungefär såhär:
Start: Shinjuku - Imperial Palace - Tokyo Station - Shinagawa - Tokyo Station - Ginza - Asakusa - Tsukiji - Målgång: Odaiba.

Vad som är så kul med baseball...

Jag vill bara klargöra att baseball är en sport som jag inte ännu förstår mig på. Det är komplicerade regler och hur många gånger jag än får förklarat för mig att så här går det till, så är det enda jag minns vad homerun är. Det är ganska långa och utdragna matcher (ofta dryga 3 timmar), inte sällan med få poäng (vilket ofta beror på att innelaget inte träffar bollen eller att utelaget tar lyra)...men trots detta var jag igår för att fascineras på Tokyo Dome Arena (för andra gången).

FÖR det finns annat som jag uppskattar med baseball, förutom att det finns popcorn att köpa.

1. Mariah Carey. Igår var första matchen som någonsin öppnades av en utländsk artist, nämligen allas vår Mariah. På skyhöga klackar spatserade hon ut på planen medan publiken jublade och skrek. Underhållningen kulminerade när hon som pitcher gjorde kvällens första kast. Bollen hamnade två meter längre fram och studsade försiktigt lite längre fram medan publiken skrattade hysteriskt.

Tokyo Giants-spelare och Mariah Carey.

Mariah vinkar till publiken som jublar.

2. Beer girls. Det springar tjejer med stora öltunnor på ryggen upp och nerför gångarna på läktarna. De har på sig skrikande neonkläder och sträcker upp en hand för att synas i mängden. En öl kostar 800 Yen (ca 50 kr) och då får du den färskt upphälld vid din sittplats.

Vilket drömjobb, snacka om att få snygga ben så som de springer i trapporna.

Med ölen på ryggen så går det fort att få sig ett glas.

3. Roliga skyltar. Det är så otroligt japanskt så jag vet inte. Och det lockar mig till skratt varje gång. På baseball-planen vandrar människor omkring och håller upp skyltar med uppmaningar till publiken. På skylt nr 1 nedanför står det ungefär: "Kom inte in på planen. Definitivt!" och den andra skylten varnar för flygande basebollar... Watch out!

Skylt nr 1: Kom inte in på planen. Definitivt!

Skylt nr 2: Se upp för att bli träffad av bollen i huvudet!

Sist men inte minst, 4. Det är ju fantastiskt roligt när Tokyo Giants går och vinner. Så här glada blir vi i publiken!

De glada fansen viftar med sina orangea handdukar när matchen är slut.

Jag och Dolphin längtar redan till nästa gång.

Vårens bulgariske sumo-champion!

Idag avgjordes den fjorton dagar långa sumo-turneringen när Kotooshu från Bulgarien vann sin första turnering någonsin. Tilläggas bör att denne europeiske sumo endast är 25 år gammal, är 202 cm lång och väger 155 kilo. Kilona består av muskler och fett från den specialkost som sumobrottare äter.

Sammanlagt går varje sumo fjorton ronder, det vill säga en match om dagen under turneringens alla dagar. Alla vinsterna läggs samman och den som på sista dagen har flest segrar vinner turneringen. Kotooshu klarade sig med bara en förlust genom hela turneringen. Inte illa brottats för en sumo.

Precis när den avgörande ronden visades på TV stod jag och Jesper på Bic Camera i Shinjuku och tittade på en 52" HDTV. Runt omkring stod andra intresserade japaner och gjorde samma sak. Men nu är alltså sumo-febern över för denna gång och vi har en bulgarisk mästare!

Man kunde se varenda sumo-cellulit på HD-TV:n.

Den avgörande ronden: Kotooshu till höger.

Sumoturnering av världsklass

Mellan 11 och 25 maj äger en av de stora sumo-turneringarna rum i Tokyo. Det lockar människor från hela Japan till huvudstaden och mellanstadieklasser åker på skolresor. Platsen för de stora mästerskapen är Ryogoku Kokugikan - den stora sumoarenan.

Jag gjorde mitt första besök där i februari och köpte då en av de billigaste biljetterna på andra våningen. Med teleobjektivet kunde jag kika ganska nära på de stora sumobrottarna där nere i ringen. Men då var det inget stort mästerskap som ägde rum, det var bara rookies som tävlade. Annat var det idag då jag och min vän Akiko hade fått gratis biljetter till platser längst fram, endast några meter från sumo-kändisarna själva.

Sumobrottning börjar med en ceremoni då alla tävlande sumosar i samma klass har på sig sitt egna unika "skynke" och ställer sig och klappar händer och stampar fötter mot publiken som applåderar. När matcherna väl börjar möts de efter ranking, sämst först och bäst sist. En mot en, man mot man, sumo mot sumo. Den som först får ner den andra (eller ut den ur ringen) vinner. Matcherna är explosiva och varar endast några sekunder när de väl sätter igång. Men innan dess ska det stampas i marken, kastas salt och klappas på magen lite.

Fram till idag hade sumobrottaren som är rankad tvåa, Hakuho, inga förlorade matcher. När han idag besegrades efter tappert kämpande började det flyga sittkuddar inne på arenan. Dagens sista match slutade i japanskt uppror. Tacka vet jag huliganer med sittkuddar. De gör inte ens ont att få i huvudet.

Se mina bilder från dagens matcher:

Matchprogram; röda = vunnen, två röda = pågående match.

Giants vs Hiroshima baseball

Idag spelade Yomiori Giants (Tokyos favvo-lag) mot Hirsohima på Tokyo Dome. Eftersom jag aldrig har varit på baseball innan så var reglerna minst sagt finurliga att förstå sig på. Men efter ett tag hade jag lärt mig strike, ball och out i allafall. Och homerun kunde jag såklart sen innan.

Det gick tyvärr sådär för Giants som förlorade med 4-3. Men det blev en del spännande ögonblick under de tre timmar som matchen pågick.

En av höjdpunkerna var när hela vårt gäng var med på storbilds-TV:n, vi vinkade såklart frenetiskt och var överlyckliga över våra 20 seconds of fame. Hej mamma, hej pappa! Och så var stunden borta.