Tid för vänner i Tokyo

Jag har hunnit hänga med mycket folk här i stan.
I onsdags till exempel, då hann jag träffa både Maria och Rim på en och samma dag.
Mycket trevliga bloggtjejer som bor här i Tokyo.

Bådas bloggar läste jag innan jag satte min fot här första gången. Alltid nyttigt med tips och annat innan man sticker till ett land som ligger så långt borta och är annolunda på alla sätt och vis.

Nu får jag själv ganska ofta mail från människor som undrar saker om Tokyo, vare sig de ska hit eller om de bara drömmer sig hit. Jag försöker alltid svara, men det bästa svaret om Tokyo får man såklart om man åker hit och tittar efter själv. Det är helt klart värt det.

I alla fall, Rim och jag stack till ett yakitori-ställe i Shimo-Kita, detta mysiga område, bara en kort tågresa från Shibuya. Medan jag var på toa beställde Rim en av varje från menyn och när vi var klara kunde vi inte längre komma ut genom dörren.


I've had time to hang out with a lot of people here in town.
I had the chance to meet first Maria and then Rim, on the same day. Very sweet and nice bloggers who both live here in Tokyo.

I was reading their blogs before I first put my foot on Japanese ground. It's always useful to get some tips from an insider before going to a country far away which is different in so many ways.

Nowadays I every now and then get e-mails from people wondering different things about Tokyo. Some are going here and some are just dreaming about going here. I always try to reply, but the best answer is of course to go here and check for oneself. It's so worth it.

Anyway, Rim and I went to a yakitori place in Shimo-Kita, this small and cosy neighbourhood, only a few minutes train ride from Shibyua. While I went to the bathroom Rim order one of each dish on the menu...and when we were finished we couldn't get through the door we came in from.

Restaurang-tips

Här sitter jag och ska skriva ett restaurang-tips (till alla som vill ha det, men mest för att jag lovat Raimo som är i Tokyo just nu) och så minns jag inte vad den heter... Men så tog jag fram min Japan-pärm med alla guldkorn jag sparat från mina resor - och vips där låg restaurangens meny. Med ett kvitto sparat från mitt första besök 2008-05-06, ha! Lite konstig typ som sparar på kvitton tänker säkert någon.

KISENTEI i Tokyo Midtown, Roppongi.
Hemsida: http://www.imahan.com/
Det är inte så svårt att hitta dit, åk bara till Midtown så ligger restaurangen inne i köpcentret, tror det är på andra våningen, men är inte helt säker.

Här får man sitta framför kocken som tillagar maten på ett stekbord framför dig. Lite obekväm känner man sig kanske när servitriserna, klädda i vackra kimonos, knyter en haklapp runt halsen på dig och ursäktar sig hundra gånger för att de frågar vad du vill ha att dricka. Servicen är superb på traditionell japansk manér.

Hur som helst, det här är en favorit. Jag har varit där två gånger och ätit världens godaste teppanyaki. Jag kan verkligen rekommendera stället, men gå dit under lunchtid för lägre pris (på kvällen är priserna mellan 12 000 - 20 000 yen för en måltid, drinks excluded...).

Direkt från lunchmenyn:

Steak Set - 3,990 yen
(with grilled vegetables, salad, rice, miso soup & pickles)

Inom ramen för

En vän till mig sa en gång att när han läste en text där det stod "...inom ramen för..." så vattnades det i munnen på honom, eftersom han instinktivt kom att tänka på ramen (alltså maträtten). Och jag kan bara hålla med. Ramen är så himla gott att jag vill äta det flera gånger i veckan.

Ramen är kort och gott en form av nudlar som serveras i buljong med diverse ingredienser. Det finns mängder av olika varianter och jag känner till alltför få för att berätta om dem här.
För den riktiga ramen-fantasten finns en sida som heter Ramen Tokyo som betygsätter massa ramen-ställen i stan. Sen finns det även en ramen-databas som betygsatt hela 19 731 ramenställen, varav 5730 är i Tokyo. Hur ska jag hinna med alla dem?

Det finns ett ställe som jag särskilt gärna äter ramen på, nämligen Ippudo i Roppongi. Tror jag råkat ramla in där minst fyra gånger sen jag landade i Tokyo denna gång. Där är det så mysigt (och de har fina röda skålar också).

Så är sushi på riktigt

Många där hemma äter sushi helt ovetandes om hur sushi egentligen ska smaka, se ut eller ätas.
Det spelar kanske ingen roll egentligen, så länge man tycker om det. Men jag vill berätta lite om det i alla fall.

På mitt förra jobb ratade jag gång på gång mina kollegor som envisades med att äta på Super-sushi i Göteborg. Därför är detta inlägg tillägnat dem. De vill väldigt gärna veta vad jag menar med "riktig" sushi, som jag alltid tjatar om.
So here we go...

Som ni ser på bilden där sushin hålls i med ätpinnar, ska det vara små och fina bitar.
Allt annat (läs super-sushi) är kasst. Helst ska man äta hela biten i en tugga, eftersom jag inte klarar det biter jag av typ halva. Då finns risken att jag måste skämmas om jag geggar ner mig eller tappar ris i sojan. Icke bra, men jag brukar klara mig fint.

Man får gärna äta med fingrarna om man vill det. Att använda ätpinnar är dock vanligare. Doppa fisken i sojan. Inte riset.

Sen ser ni också att det ska det vara mer fisk än ris, inte tvärtom.
Och just det, sen har vi en special-maki med anago (ål) och tamago (ägg) på en av bilderna. Mycket gott, men kanske en lite sällsynt och rätt stor variant av maki. Liten specialare som sushistället jag var på igår hade. Det ser nog lite läskigt ut för den ovane, men var väldigt gott.

Sen är det också en bild inne på själva sushi-haket. Helst av allt sitter man vid disken och beställer precis det man vill ha. Kanske två eller fyra sushi-bitar åt gången. Så gör kocken de åt en på direkten. Simsalabim, så står två nygjorda bitar framför en.
Igår blev det även kall sake till sushin, lyxigt.

Gå nu inte och köp från supersushi efter detta mina vänner. Börja spara till en flygbiljett till Tokyo istället!

Lyxlunch

Min snälla före detta handledare tog idag med mig och kontoret på en lunch till Joël Robuchon i Roppongi Hills. Mycket lyxigt och två stjärnor i den röda guiden... Tack Anders!

Små Blomman

Små Blomman?
Det är lite speciellt med Japan och det här med intresset för Skandinavien och skandinaviska språk. De tycker det ser fantastiskt sött ut med ringen ovanför a:et och de små prickarna ovanför a och o. Exotiskt helt enkelt. Ungefär detsamma som vi tycker om japanska, kinesiska eller koreanska. Det liknar mest intressanta former och tecken, än något av betydelse.

Så ofta har jag sett svenska namn på saker eller ställen här i Tokyo. Ibland hela berättelser på svenska...men de kan bara inte få det rätt!
Vad är det som är så svårt kan man ju undra? För det blir nästan alltid fel. Sjukt charmigt, men ändå. Jag kan ställa upp och korrekturläsa helt gratis.

Små Blomman. Den kombinationen finns från och med nu och är namnet på ett showroom för ett företag som säljer mat importerad från Sverige.

Inne i japanska tidningar

Kock-Jonas som jag lärde känna i Tokyo arbetar på ambassaden som just kock. Självklart fick han även äran att laga mat till mig och Fredrika, inte bara en utan två gånger. För ett tag sedan blev han intervjuad för ett matreportage i en japansk tidning. Svensk mat, traditioner, påskägg... Jag har ingen aning om vad det står i texten, men av bilderna förstår jag att Jonas visar upp hur man lagar Toast Skagen, sill och chokladkaka. Så fint!

För en tid sedan var även Martin med i den japanska tidskriften An-An. Här stod det svensk-japanska hemmet i fokus. Martin bor med sin fru i en flådig skrapa i Tokyo. Även Svd har haft ett reportage om hans lägenhet, läs här. Även Maria var med i samma nummer och visade upp sin svenska lya!

Sen har vi ju Björn, min lunchkompis förra året... Här var det också mat-tema. I Tokyo Walker provsmakade han och visade han upp svenska köttbullar på restaurangen Lilla Dalarna förra året.

Så när ska min tur komma att få lite tidningspublicitet? Jag hjälpte i och för sig för en tid sedan en ung svensk student med att skriva en artikel om Japan. Det närmaste jag kommit en tidningstryck som har med Japan att göra. Får hoppas att jag står angiven som källa...

Minimala poppisar

Mini-popcorn. Så söta.

Men blir det inte samma sak som att äta smulorna i botten av en vanlig popcornpåse?

Förresten, hur blev popcornen så små?

Plastmat

I Japan är det oerhört poppis för restauranger att ha maträtter på display i ett skyltfönster eller utanför entrén. Jag har aldrig tyckt att det sett särskilt inbjudande ut, kolla själv.

På gatan Kappabashidori i området kring Asakusa ligger en massa butiker med restaurangtillbehör där man även kan köpa dessa fantastiska kreationer. Ifall man skulle vilja ta med sig en tallrik soba-nudlar hem. Ja, varför inte?

Fredrikas första fängelsevistelse

Mitt fjärde besök. Fredrikas första på The LockUp i Shibuya. Det hör liksom till att komma hit i början av sin Tokyo-vistelse. Det var så jag blev mottagen för ett drygt år sedan. Allt galet på en och samma kväll. The LockUp är en temarestaurang med fängelsetouch.

Fredrika får handklovar på sig när hon förs bort mot fängelsecellen som är vårt rum för middagen. Alla andra restaurganggäster sitter också i sina små celler, självklart med galler för både dörrar och fönster. Från rummen kan man beställa dryck ur läskiga provrör som man mixar och blandar drinkar av själv. Eller varför inte beställa in potatisbollarna med rysk roulette, fem är vanliga ätbara men den sjätte är pepprad med chili som dröjer sig kvar länge i smaklökarna. Allt för lite förnedring och ett gott skratt.

Plötsligt så släcks ljuset och hårdrocken dunkar ur högtalarna. Fångarna har rymt och alarmet går! Med skräckblandad förtjusning sitter vi i vår cell när fångarna plötsligt tar sig in genom gallerdörren och börjar dra oss i håret, tar stryptag och hugger oss med kniv. Allt med glimten i ögat förstås. Det är bara lite skräck som ska i oss för snart tänds lyset igen och allt återgår till det normala.

Vad vore en kväll i Tokyo om inte restaurangbesöket följs av karaoke? Mitt favoritkaraokeställe i Shibuya är billigt och ligger alldeles i närheten av The LockUp. Ett stenkast åt motsatt håll ligger det berömda Karaoke Kan med rum 601 där Scarlett Johansson och Bill Murray sjunger loss i i filmen Lost in translation.

Fredrika visar sig vara på gång och startar bejublat med Dancing Queen, en given svensk klassiker i den japanska natten. My och Erik är också med, de firade för några dagar sedan 2-årsjubileum i Japan. Kanske måste hon då döpa om sin blogg till Gamla i Japan, för två år är en lång tid. Mina andra Tokyo-vänner Sandra, Jesper och Akiko bidrar också till den festliga stämningen inne på karaokerummet. Det blir garanterat en repris innan vi lämnar Tokyo.

Fruktsamt eller inte

Igår shoppade vi på mataffären Halc i Shinjuku. Här kommer lite godbitar från fruktdisken som normalt brukar vara Fredrikas favoritdel på Willy's.
Valutakurs 1000 yen = 93 kronor.
Håll det i minnet för bilderna nedan.

En apelsin = 18 kronor.

En citron = 10 kr

Ett polerat äpple = 46,50 kr

Ett gäng stora jordgubbar = 56 kronor

Ett större gäng mindre jordgubbar = 63 kronor

Fredrika får hålla sig i skinnet, från och med nu blir det ingen överdriven fruktkonsumtion.

Ett enkelt japanskt recept

När man vill äta sushi men inte orkar göra alla de där små rullarna i förväg kan man mycket enkelt slänga ihop lite sushi-wraps. Som vi svenskar äter tacos äter japanerna ibland sushi. Det var ett tips jag fick av Akko.

Man gör mindre fyrkanter av de stora nori som man köper. Att dela en på fyra lika stora rutor är lagom. Sen är det bara att skiva upp lax, tonfisk (eller vad man vill ha för fisk), avocado, salladsblad, lite ägg stekt på japanskt vis och fylla norit med. Wasabi och soja ska naturligtvis finnas med som tillbehör. Kanske även lite miso, soppa. Sen är det bara att äta.

Här äter vi sushiwraps med några vänner i augusti. Riktigt gott var det!

Sommar och suhi = Fest

Nåja, det är inte sommar längre. Men det hindrar väl inte lite bilder från sushi-festen vi hade i somras.

De små salmon-sushisarna bara väntar på att bli uppätna. Och svaret är ja! Jag har gjort dem själv!

Den här fina hatten fick jag i Ikebukuro av den snälla sushi-kocken på Ichi-ban sushi-restaurant!

Min vän Akko provar hatten. Det var hennes fars sushi-stammis-ställe som vi fick den.

Maguro!

Saamon!

Sushi-lover

En sådan här t-shirt känner jag för att sätta på mig. Jag äter sushi säkert en gång i veckan. Men ingenstans i Göteborg är sushin i samma klass som i Tokyo. Av förklarliga skäl. Fisken är inte lika god, riset smakar inte riktigt perfekt och det finns oftast inte något varmt grönt ocha till, alltså te.

Ett speciellt ställe att undvika i Göteborg är Super-sushi, som liksom namnet avslöjar serverar extra stora bitar sushi. Maki (rullarna) är ungeför stora som knytnävar. Men billigt är det.

Makku Donarudo

Min goda vän Charlotta (läs hennes blogg här) befinner sig just nu i Peking för ett halvårs praktik. Liksom när jag kom till Japan möttes hon i Kina av ett land totalt olikt det vi kommer ifrån. Men annat än det har länderna inte jättemycket gemensamt nuförtiden. Förutom att Japan och Kina varit ovänner sen långt tillbaka så har länderna också vitt skilda i samhällssystem och normer. Det är många här hemma i Sverige som blandar ihop japaner och kineser (misstar du en japan för att vara kines är det en förolämpning). Det är ofta svårt för en otränad att höra skillnaderna i det talade språket, men det är stora olikheter kan jag säga.

Hur som helst, det var inte det jag skulle ägna det här inlägget åt. En annan gång.

Charlotta har gästspelat några gånger i P3 Christer på fredagarna. För några veckor sedan fick hon frågan om kineserna äter med pinnar på McDonalds. Och NEJ, det gör de inte. Och det gör inte japanerna heller. Lite skrattlockande att föreställa sig att någon intar en Biggu Makku med pinnar!

En Biggu Makku är som ni fattar en Big Mac. Chicken bugga settu är Mc Chicken-menyn, inte så tokigt svårt att lära sig precis. På Makku Donarudo i Japan har du världens bästa snabbmats-service. Hamburgaren är varmt nygjord och pommes fritsen är nyfriterade. Kassapersonalen säger Välkommen! och tackar dig så hemskt mycket för att du just handlat på Makku Donarudo. Kanske är Japan även det enda landet där hamburgarna verkligen ser ut som de gör på bilderna.

En Makku Donarudo i en av stadsdelarna utanför Tokyo city center.

Skoluniformerna vandrar in på lunchen.

Jajamen, köbricka till din tjänst.

Billiga och välgjorda hamburgare.

Det är kö, men det går undan.