En helt (o)normal utekväll i Tokyo

Fredag kl 22.30: Kvällen startar med Robin och Jonas på ett av de billigaste ölhaken i stan. I Kabukicho dvs. red light-distriktet i Shinjuku hittar man denna fyravånings-izakaya (eller vad det nu klassas som). Billig öl, billig mat. Rökigt, högljudt och mycket stimmigt. Påminner mycket om en skolmatsal. Eller bamba som man säger i Göteborg.

kl 24.00: Kvällen fortsätter inne på en liten avslappnad bar med lägre ljudvolym där det ges tillfälle att diskutera föräldrarskap och grundskoleutbildning. Samtalsämne efter stämning såklart. Här får jag en Singapore Sling med en penna i. Sugoi, funkar sådär bra som sugrör. Jag håller också på att peta ur mig ena ögat när jag försöker skölja ner drinken.

kl 02.00: What an arabic night, tänker vi och dras in på restaurangen med samma namn. Det här är stället är nummer ett i Shinjuku, säger jag till Robin och vi sugs in genom en smal dörr där en kvinna klädd i Aladdin-dräkt gnuggar på en förtrollad lampa. Eller en guld-tekanna som det ryker lite lätt ifrån. Pang, så sitter vi på vår alldeles egna flygande matta och beställer en magisk drink som serveras med tre guldägg...

När vi upptäcker att det varken är alkohol i den magiska drinken eller några magiska andar i guldäggen sticker vi snabbt från stället. På vägen ut passerar vi en fake-brunbjörn som hänger på väggen. Mer arabiskt går det knappast att bli.

kl 02.30: Shibuya, onegaishimasu! Shinjuku för all del, men nu blir det taxi till partyland Shibuya. Taxichauffören har världens mest avlånga ansikte.

kl 03.00: Var är festen i Shibuya? Echo tänker vi naturligtvis. Inte Echo som karaokekedjan Big Echo utan Club Echo där jag var på klubbkväll i vintras då Said var DJ och spelade svensk indiepop. Trevligt ställe, synd bara att det verkar vara näst intill folktomt denna kväll.

Det blir lite barhäng på Echo och det visar sig att det jobbar en bartender här med extra mycket kärlek för Sverige. Dessutom är han manager för ett japanskt tjejband som ska turnera i Europa i sommar. Och så ska han såklart till Stockholm några veckor och hälsa på vänner. Tipsa mig om svenska band, säger han och vi tipsar. Shout out louds. Vet han redan. At the gates. Kan han. Kent. Bingo, oväntat men dem känner han inte till.

kl 05.00: Kvällen måste väl rundas av någon gång. Morgontågen har börjat gå och det enda som fattas är något i magen innan hemgång. Miami Pizza ligger inom räckhåll. Tre pizza, tre cola och en öl till Robin. Efteråt är valet lätt, Gaspanic eller Ginza line. Hemåt tack.

The queen of Sweden

Igår var det en hysterisk fest i Roppan. Först middag, sen cosplay-karaoke och till sist riktigt röj på gaijin-baren Motown. Bilder kanske kommer, men jag har inte bestämt mig ännu...

Gott nytt år!

Gott nytt år på er!

Att nyår i Tokyo är ganska annorlunda har jag nu fått erfara...

Jag visste förstås att japanerna själva firar nyår hemma hos familjen, ungefär som vi firar jul. Det händer inte jättemycket på stan alltså, utan det är rätt dött.

Kvällen innehöll från början ingen självklar slutdestination...men så dök Roppongi Hills och Mado Lounge-festen upp. Det är ju ändå nyårsafton. Så varför inte stå i en sjukt lång kö och betala hutlöst inträde för att få räkna ner till det nya året på våning 52?

Just det, våning 52 med utsikt över hela Tokyo.
Jag var glad, för här började jag mitt 2010.

Ageha!

Juldagen och obligatorisk utgång. Inatt gjorde jag mitt första besök på en av Asiens största nattklubbar, Ageha!

Det var sjukt stort med både dansgolv inomhus och utomhus, pool- och strandbar. Synd att det inte var sommar, för det var lite väl kyligt att hänga utomhus när det var typ 5 grader i luften.

Söta DJ Hico spelade på Ageha igår och eftersom hon är vän till en vän hamnade vi på gästlistan och slapp betala de dryga 300 kronorna det annars kostar att komma in.

Det är väldigt smidigt att ta sig till Ageha även om det ligger en bra bit bort, nämligen i Shinkiba. Nära Shibuyas busstation avgår Ageha-bussen en gång i halvtimman och tar ca 20-30 min. En liten sightseeingtur över Rainbow Bridge och man får chansen att beundra Tokyos stadssiluett som är så vacker på natten...

Chocolate disco på Echo

Det var en kul kväll igår. Först ut var Said och hans vänners klubbkväll på Echo i Shibuya.

Helt klart en festlig tillställning i en lokal som påminde om någons vardagsrum.

Min favoritlåt Chocolate Disco lade DJ:arna på just innan det var dags för mig att lämna för att åka vidare mot Ageha!

Sveriges nationaldag!

Det är väl knappast någon som missat att det är
Sveriges nationaldag idag?! Ambassadör Stefan Noreén bjöd in hela svensk-kolonin till ambassaden i eftermiddags och väl på plats bjöds det på mat och dryck (sponsrat av ett antal svenska företag och organisationer). Det var säkert 200 människor på plats, gamla som unga. Både japaner och svenskar. Maten som serverades var en svensk bento-box, alltså en låda med diverse svenska läckerheter(?) i. Det var skinka, lax, köttbullar, gurka och potatissallad. I efterrättshörnan låg en miniatyr av en blåbärspaj och en chokladboll. Drycken var fri, kanske var det därför de allra flesta dröjde sig kvar även då festen officiellt var slut.

Det kändes lite som att detta var min avskedsfest, jag har ju bara tre dagar kvar på ambassaden. Så jag låtsades att alla hade kommit för min skull. Men det hade de inte. Haha.
Här kommer lite bilder:

Ambassadör Stefan Noreén håller välkomsttal.

Tre japaner i svenska folkdräkter och en nyckelharpa.


Den svenska bento-boxen, lax och köttbullar.


På gården stod ölfaten och sipprade.

Trots att det börjat skymma ville folk inte gå hem.

My poserar bakom flaggan.

Jag mitt emellan mina två bästa världar.

Varje månad, första onsdagen

Varje månad, första onsdagen, håller YCN (Young Chamber Network) en träff för svensk-kolonin i Tokyo. Träffen inkluderar alltsom oftast IKEA-godis, någon svensk nubbe, massor av svenskar och även japaner som på ett eller annat sätt har en anknytning till Sverige. Heartland, som ligger ett stenkast från Mori Tower i Roppongi, är venue för tillställningen. Det dyker alltid upp både nya och redan bekanta ansikten, ett tips för den som flyttar till Tokyo med andra ord.

Igår var det alltså första onsdagen i juni och fest på Heartland. När jag tittade på klockan sista gången var den 00.15. Det är inte sådär jättesent, MEN i Tokyos slutar de förbannade tunnelbanorna att gå redan runt denna tid och jag hade självklart missat den sista hem. Att åka taxi hem är både dyrt och drygt när man åker med en taxichaffis som inte hittar...trots GPS...suck. Men hem kom jag. Och trött var jag idag.

Han som jobbar på ice-baren, vars namn jag glömt, jag, världens bästa Akiko och min handledare.

Ice-barkillen hade på sig en tröja med Sverige-karta kvällen till ära.

Nu blommar sakura i Tokyo

Den här helgen är det stora Sakura-helgen i Tokyo. Körsbärsträden blommar och alla Tokyos invånare går man ur huse för att beskåda detta vackra spektakel. Det är verkligen en stor grej i Japan, nästan intill en besatthet. Och det ger även en anledning att fira, o-hanami, som det heter när man festar under körsbärsträden.

O-hanami firas bäst ihop med vänner på en stor blå presenning som ligger på lämpligt underlag. Gräs, grus eller asfalt spelar ingen roll, där det finns plats duger. Sen tar man med sig dricka och mat, ungefär som en picnic i Slottskogen, förutom engångsgrillarna. Seriösa hanami-firare tar även med sig ihopfällbara bord och stolar, de har helt enkelt varit med förr.

Jag och Jesper besökte under dagen tre platser som är poppis för hanami; Chidorigafuchi, Asakusa och Ueno. Det märks att det bor många människor i Tokyo, när det kändes som en vallfärd att långsamt gå i trängseln under alla stora sakura-träd i Ueno Koen.

Ueno Koen, svarta kalufser och vita blommor!

Lampor i Sumida Park, Asakasa

Sumida River Park.

Chidorigafuchi.

Japaner gillar som sagt att fota blommorna.

Golden Gai

Jag har hittat det. Jag har hittat Tokyos underbara samling av 10 kvm små barer som går att finna bara ett stenkast från alla blinkande neonljus i Shinjuku. Gatorna där varje bar har sin egen stil är små smala gränder där varje dörr leder in till ett mysigt litet rum.


Första baren vi gick till var Albatross som är känd för att vara Quentin Tarantinos favoritbar. Vi tog varsin drink, jag, Anders och Carina och väntade tålamodigt in skådespelaren som inte behagade visa sig denna kväll. Han befinner sig troligtvis inte i Tokyo...

Lagom till nästa lilla bar dök Jesper upp och vi fascinerades alla över att den nya baren var minst lika mysig om inte mysigare än den första. Om man blir stammis på någon av barerna kan man ta dit sin egen spritflaska och skriva sitt namn på. Det har Quentin gjort (se bilden ovan) och även familjen Coppola.

Klockan började bli mycket när vi intog den sista baren. Skratten ekade i natten när Jesper beställde den japanska fulwhiskeyn Santori, och vi imiterade Bill Murray i Lost in Translation: "For relaxing times - make it Santori time." Som vanligt i Golden Gai stod ungefär 100 flaskor på baren som tillhörde någon stammis.

När vi lämnar Tokyo ska vi också ha en egen flaska där, gärna bredvid Quentins.