Varmare kontor - Cool Biz

På min praktikplats i Tokyo blev jag introducerad till Japans klimatpolitik. Förutom att Japan är (eller har varit och fortfarande ligger stadigt i toppen) världsledande inom miljöteknik, som solceller, bränsleceller och el-/hybridbilar, så finns det mycket intressanta politiska kampanjer för att minska på energiåtgången.

Ett sånt exempel är Cool Biz-kampanjen, som går ut på att AC:n på sommaren ställs på 28 grader, istället för ännu kallare. Japan har otroligt heta och fuktiga somrar så istället för att sätta AC:n ännu kallare är det tillåtet för den japanske salarymannen att kasta av sig kavajen och lämna slipsen hemma. Kampanjen rekommenderar också att man bär byxor av material som andas och absorberar fukten.

Cool Biz initierades av Japans miljödepartement (MOE) sommaren 2005, och riktade sig mot alla offentliganställda. Självfallet är även flera privata aktörer med och deltar. I september 2005 gjordes en undersökning som visade att tack vare Cool Biz så hade koldioxidutsläppen minskat med 460 000 ton! Det motsvarar vad 1 miljon hushåll släpper ut under 1 månad.

Vilket slöseri med ätpinnar

Varje år använder japanerna uppemot 24 miljarder engångs-ätpinnar (waribashi 割りばし). Det är inte mindre än 185 stycken per japan och år! Och enligt min mening är det helt otroligt att ingenting görs åt detta slöseri.

Jag tror att många japaner själva inte är medvetna om problemet och att det är därför inget görs. Japansk mat och ätpinnar hör helt enkelt ihop. Men måste det vara sådana man bara använder en gång? Inte bara när man köper snabbmat på 7-eleven, eller äter på ett lunchhak får man engångspinnar, även många av de finare restauranger serverar maten med desamma. Oftast är restaurangens logo och namn tryckt på pappersfodralet, precis som på bilden bredvid.

Det tog inte många dagar i Japan innan jag själv hade uppmärksammat det, och köpte mig ett par vanliga pinnar att släpa med överallt. Jag har hört (men har ingen egen erfarenhet av) restauranger som erbjuder rengöring av ens medtagna pinnar. Andra restauranger erbjuder rabatter eller gratis kaffe till maten som tack.

Men jag har tyvärr hört folk ifrågasätta om det verkligen är ett bättre alternativ att diska eller återvinna pinnarna, med tanke på energi- och vattenförbrukningen som går åt. Vad gäller rengörandet har jag mycket svårt att tro att det blir dyrare, man måste ju ändå diska tallrikar, ett par pinnar slinker lätt med. HUR man diskar (under rinnande vatten eller ej) är en annan fråga. I västvärlden skulle man ju aldrig få för sig att ersätta stålbesticken med plastbestick, eller hur? Vad gäller kostnaden för återvinning har jag ingen som helst aning om vad den uppgår till. Men jag kan bara inte tro det skulle vara dyrare än att köpa nya, inte om man även räknar in alla samhällsekonomiska konsekvenser och avskogningen.

Anteckningsböcker av mjölkpaket

På samma tillställning som jag besökte den gröna izakayan så träffade jag Nobuko Yokoyama som för några år sedan studerat i Karlskrona. Hon hade med sig egengjorda anteckningsböcker med miljötema. Det var gamla mjölk- och yogurt-paket som utgjorde det hårda omslaget och inuti hade hon återvunnet papper. Sidorna utgjordes av slängda utskriftspapper som vikts med texten inåt, så att man använder baksidan på pappret. Nobuko förklarade att det var den svåraste biten, att få företag att ge bort använda utskrifter, eftersom de ofta innehåller konfidentiell information.

För att ge den annars så svenska mjölkpakets-anteckningsboken en japansk touch så var de bundna med garn/tråd på traditionellt japanskt sätt. En imponerande och cool idé!

Tisdagen den 29 april medverkar Nobuko i en workshop:
"Japanese Notebook binding with Swedish Milk Cartons" 29 april @IID GREEN DAY http://www.r-school.net/program/workshop/for.html

Izakaya med grön lykta

Eftersom jag här i Tokyo arbetar en del med sådant som är relaterat till hållbar utveckling var jag igår på en träff med ett gäng andra likasinnade, både japaner och svenskar. Vi var på en green latern izakaya (green latern - grön lykta, izakaya - japansk pub med mat och dryck), vilket innebär att råvarorna mer eller mindre uteslutande kommer från Japan. Man känner igen en green latern izakaya på den stora gröna papperslyktan utanför. I vanliga fall är dessa lyktor röda.


Antalet stjärnor på den gröna lyktan berättar om hur stor andel av ingredienserna som är inhemska. En stjärna representerar 50 %, två stjärnor 60 %, tre stjärnor 70 %, fyra stjärnor 80 % och slutligen fem stjärnor 90 % japanska råvaror.

Min första tanke var givetvis att detta är en väldigt intressant tappning med miljöfokus. Det sparar framförallt på onödiga transporter av mat och stimulerar även det inhemska jordbruket och ekonomin. Men samtidigt är det mindre bra för de fattiga matproducerande länderna, som livnär sig på att sälja mat till rika länder. Å andra sidan är det ett sätt för Japan att undvika de stigande världsmarknadspriserna.

Min nästa fundering är hur detta kontrolleras? Redovisar varje green latern izakaya var de gör sina inköp och var ursprunget är ifrån. Det är ju en sak att stolt säga att fisken minsann är fiskad på japanska vatten, men vem kan egentligen känna skillnad på fisk och fisk? Det är ungefär som att en svensk restaurang påstår att det är svensk oxfilé på tallriken, när den i själva verket är från Brasilien eller Argentina. Vem som helst fattar ju att marginalerna då växer. Men eftersom jag inte vet hur eller om kontroller utförs så kan jag inte ifrågasätta innehållet på de gröna izakayorna.

Ja, den gröna lyktan fick mig sannerligen att fundera. Är det här bra eller dåligt? Bra i måttlig mängd tror jag. Men vad skulle hända om det sprider sig? Någon som vet?

EU - Japan klimatkonferens

UN University

Dagens arbete innebar för mig att närvara på EU-Japan Conference on Climate Change Policies and Carbon Markets på United Nations University här i Tokyo. Huvudämnet för konferensen var som titeln avslöjar koldioxidutsläpp, då framfrallt utsläppsrätter. Talare från EU, Japan, USA, Nya Zeeland och Australien presenterade sina initiativ för publiken som bestod av personer från ministerier, myndigheter, universitet, ambassader och tidningar.

Några av dagens talare (med reservation för felstavningar):

Hugh Richardson - Ordförande, Europeiska kommissionen i Japan

Toshiro Kojima - Vice Minister, Global Environment Affairs, Miljödepartementet, Japan

Artur Runge - Metzger - Chef, DG Environment, Europeiska kommissonen

Jos Delbeke - Vice Generaldirektör, DG Environment, Europeiska kommissonen

Brian C. Prusnek - Vice ordförande, US Market Development, Climate Change Capital
Blair Comley - Vice sekreterare, Enheten för klimatförändring, Australiens regering
Fler Franz - Senior adviser, Business Europe
Mark C. Lewis - Manager Director, Deutsche Bank
Hideyuki Mori - Vice ordförande, Institute for Global Environmental Strategies (IGES)

U Thant Conference Hall

En av dagens deltagare

Simultan-översättare, sätt den vita delen på örat så hör du en engelsk tolkning av de japanska talarna.