Fredrikas första fängelsevistelse

Mitt fjärde besök. Fredrikas första på The LockUp i Shibuya. Det hör liksom till att komma hit i början av sin Tokyo-vistelse. Det var så jag blev mottagen för ett drygt år sedan. Allt galet på en och samma kväll. The LockUp är en temarestaurang med fängelsetouch.

Fredrika får handklovar på sig när hon förs bort mot fängelsecellen som är vårt rum för middagen. Alla andra restaurganggäster sitter också i sina små celler, självklart med galler för både dörrar och fönster. Från rummen kan man beställa dryck ur läskiga provrör som man mixar och blandar drinkar av själv. Eller varför inte beställa in potatisbollarna med rysk roulette, fem är vanliga ätbara men den sjätte är pepprad med chili som dröjer sig kvar länge i smaklökarna. Allt för lite förnedring och ett gott skratt.

Plötsligt så släcks ljuset och hårdrocken dunkar ur högtalarna. Fångarna har rymt och alarmet går! Med skräckblandad förtjusning sitter vi i vår cell när fångarna plötsligt tar sig in genom gallerdörren och börjar dra oss i håret, tar stryptag och hugger oss med kniv. Allt med glimten i ögat förstås. Det är bara lite skräck som ska i oss för snart tänds lyset igen och allt återgår till det normala.

Vad vore en kväll i Tokyo om inte restaurangbesöket följs av karaoke? Mitt favoritkaraokeställe i Shibuya är billigt och ligger alldeles i närheten av The LockUp. Ett stenkast åt motsatt håll ligger det berömda Karaoke Kan med rum 601 där Scarlett Johansson och Bill Murray sjunger loss i i filmen Lost in translation.

Fredrika visar sig vara på gång och startar bejublat med Dancing Queen, en given svensk klassiker i den japanska natten. My och Erik är också med, de firade för några dagar sedan 2-årsjubileum i Japan. Kanske måste hon då döpa om sin blogg till Gamla i Japan, för två år är en lång tid. Mina andra Tokyo-vänner Sandra, Jesper och Akiko bidrar också till den festliga stämningen inne på karaokerummet. Det blir garanterat en repris innan vi lämnar Tokyo.

Vad jag kommer sakna med Japan

1. Storstadslivet - Så många människor på så liten yta. Jag har någon hatkärlek till att bo mitt ibland resten av de 30 miljoner människor som bor här (i Stor-Tokyo, dvs. inklusive Kawasaki och Yokohama). För visst är det charmigt med en stad som aldrig sover. Mindre charmigt kanske det är kl 8 på morgonen på Marunouchi Line, packad som en sill.

En Tokyo-ikon. Neonskyltarna i Shinjuku blinkar hysteriskt i natten.

Shibuya Crossing, människor och mera människor.

Men en tidig på morgon ska alla samtidigt igenom flaskhalsen - biljettspärren.

2. Japansk mat - Åh, jag vet inte om jag någonsin kommer att kunna äta svensk sushi igen. Efter att ha ätit på sushi-restauranger där kocken serverar dig bit för bit och kaiten-sushi där sushibitarna åker runt på ett band (som på bilden nedan), blir det svårt att vänja sig vid lite dyrare - lite sämre -svensk sushi. För att inte tala om Tepanyaki, Izakaya, Tonkatsu, Tempura och allt annat mumsigt som kommer bli svårt att inte sakna.

Kaiten-sushi i Ark Hills.

Izakaya - blandade små rätter, som japansk tapas ungefär. Ett vinnande koncept.

3. Karaoke - Inte trodde jag att jag skulle hamna på karaoke-ställen en gång veckan. Faktum är att så blev det. Och micken blev min bästa vän. Jag lyckades ju till och med spela in en skiva... Som tur är står mitt rosa PS2 hemma och väntar med Singstar redo.

Karaokeboxarna upptog stor del av nöjet i Tokyo.

4. Lite knäppt, men ack så charmigt - För det är väl bara i Japan man kan få för sig att pick-nicka när marken är full av stenar? Eller ha heltokiga restauranger där man sitter i fängelseceller och äter? Eller där hundarna alltid har kläder på sig? Jag skulle kunna fortsätta i all oändlighet, men nöjer mig här. Världens knäppaste land är också världens bästa land på många sätt!

Jag förstår varför ingen sitter på pick-nickfilten. Men jag förstår inte varför ingen planterat en gräsmatta längs ån.

På tema-restaurang i Shibuya. Galet roligt och ganska knäppt.

Girls' night out

Igår kväll hände många roliga saker på en gång...Det var Eriko och Izumi som bjöd med mig på Girls' night i Roppongi som ett litet avsked eftersom jag snart åker hem. Det hela började med en stor överraskning, de skulle nämligen låta mig bära Yukata, 浴衣 (japansk traditionellt sommarplagg - påminner om kimono). Det är inte så vanligt att dagens japaner bär yukatas eller kimonos till vardags, men visst ser man en och annan i outfiten på stan då och då. Runt midjan har man ett bälte, obi, som ska hindra yukatan från att öppna sig. Det var ingen av oss som kunde knyta bältet på rätt sätt, så vi kunde inte ta några foton bakifrån.

Eriko, jag och Izumi i yukata.

Kvällen fortsatte upp i Mori Tower, Roppongis utsiktsplats nummer ett (och tredje gången jag var där, men det gjorde inget). Denna dagen var även Sky deck öppet och väl uppe på 57:e våningen fick vi se hela Tokyo breda ut sig under oss och på himlen stod en glödande röd sol på väg ner bakom horisonten.

Utsikt från Mori Tower i Roppongi.

Efter utkikstornet så kom en överraskning till. "Nu ska vi göra något som du har som favoritsysselsättning!" sa de och självklart styrde vi stegen mot närmsta karaoke-box. Inte nog med att vi skulle sjunga, de skulle också spela in mig - på CD! Så jag fick välja tre låtar och börja skråla. Nu ligger den skivan i säkert förvar kan jag lova. Inget youtube här inte.

Big Echo karaoke. Mat, dryck och sång!

Den fantastiska kvällen toppades av ett besök på Purikura (sjukt tjejig fotoautomat där man kan pimpa korten efteråt), innan vi skildes åt. Det blev en helkväll som jag inte kommer glömma i första taget. Och Izumi och Eriko är värda ett STORT TACK!

Våra purikura-bilder. Iz, jag och Eriko.

Karaoke カラオケ

Karaoke カラオケ– Betyder ordagrant "tom orkester" vilket jag tycker ger en ganska blek bild av fenomenet. Karaoke är allt annat än tomt eller ensamt eftersom man för det mesta är ett helt gäng med människor som en fredag- eller lördagkväll köper sig ett rum med blinkande neonljus och sjunger sig genom natten!

En engelsk låt med japanska katakana-tecken ovanför. I rummet finns neonljus som blinkar i takt med musiken.

De två stora karaoke-kedjorna i Tokyo heter Karaoke Kan och Big Echo. Här kan en person dagtid köpa sig ett rum för 15 kr timmen. Kvällstid och framförallt nattetid är det betydligt dyrare, men så var det det där med att tunnelbanan slutar gå runt tolvtiden, så vad ska man göra? För en liten extra upplevelse rekommenderar jag Lovenet i Roppongi. Här är rummen inredda i olika teman, t.ex. finns ett candy room och ett jacuzzi room. Här är det givetvis dyrare, men ack så roligt!

En skylt utanför Big Echo: Let's enjoy singing. Singing is pleasant. Everybody is happy.

Man kan säga att jag blivit något av ett proffs på karaoke eftersom jag spenderat åtminstone en kväll varje helg med att bekanta mig med de flesta av låtarna i katalogen. Att sjunga hellre än bra, är ett välbekant uttryck, som jag och de flesta i min närhet känner igen sig i. Men vrid upp volymen till max, skaka marakassen och slå takten med tamburinen så tar stjärnan i dig över och du vill genast ha mer.

I den här tjocka katalogen finns en hel del låtar på engelska. Välbekanta artister som ABBA, Ace of Base och Roxette blandas med nya godbitar som Rihanna och Lily Allen.

Med hjälp av den här apparaten trycker man in låten man vill ha. Och vips så läggs den till i listan.

Det är ett trix i sig själv att knappa in rätt låt, eftersom inknappningsmaskinen är helt på japanska. Men med hjälp av siffror och upprepande knapptryckningar så brukar det gå vägen. De beställda låtarna läggs i en kölista och den som förtjusande ropar "den här låten har jag valt!" greppar micken och hoppas på att bränna flest kalorier. För det är just kalorier som flyger hit och dit. Efter varje låt visas hur många sådana som förbränts och det brukar vara ett par tre stycken. Trots den hälsosamma kalori-mätar-approachen så häller man troligtvis i sig mer kalorier än man gör sig av med på karaoke. Men så har man ju fått sig ett par trevliga timmar också!

H&M + Monki = sant

Mina två favoritaffärer har nu blivit en. Tänka sig att det kunde jag minsann inte ana! Och inom några månader öppnar ett (eller möjligtvis två-någon som vet?) H&M i Tokyos fashionabla distrikt Ginza. Men då är jag inte kvar här och kan gå på invigning tyvärr....

Igår var det karaoke som gällde i Tokyo. Min kompis Carro som arbetar för H&M i Shanghai var i stan på inspirationsresa (jag vet kan det bli lyxigare än att få gå i affärer hela dagarna på tjänsteresa?) Så igår tog vi med ett gäng designers, inköpare och produktutvecklare från H&M på sjung-och-drick-så-mycket-du-orkar-karaoke i Shibuya under tre timmar. Man kan sammanfatta kvällen med att H&M-folk inte bara gillar kläder utan sjunger en hel del också. Det var ett härligt gäng!

Jesper och Carro sjunger så bra!

Carro sköter med vana micken.

Hanna, Hannes och Kristian klämmer i de med!

Till slut får även vi försöka, och jag och Carro
gör en riktigt kass version av Shakira....

H&M-tjejerna gillade vekligen karaoke!