Om Japan, av Björn

Min gamla praktikantkollega (från ambassaden våren 2008), Björn Jerdén har i UI:s regi gett ut en rapport om maktskiftet som skedde i Japan förra sommaren. Titeln är "Maktskifte i Japan - är en förändring möjlig?".

Köp den via Utrikespolitiska Institutets hemsida, här.

Bok-tips!

Igår var det bok-releasefest för Pia Mobergs och Karin Cederholms nya upplaga av boken Etikett och kommunikation i Japan, köp den här! Båda driver konsultföretaget Japco som utbildar svenska företag som arbetar med Japan. Många av expatsen på t.ex. SonyEricsson och Volvo har nog kommit i kontakt med Pia någon gång då hon brukar föreläsa om Japan och senast var där i våras och träffade folk på bl.a. Nissan Diesel.

I den nya upplagan av boken är två personer jag känner intervjuade. Elin Vinger som tidigare var teknisk-vetenskaplig attaché vid ITPS i Tokyo samt Jesper Larsson som under våren 2008 arbetade för Volvo Aero i Japan. Båda är citerade på ett flertal ställen i boken då de berättar om sina erfarenheter från att jobba med japaner och på japanskt företag.

Ett roligt citat av Jesper är följande:

"Jag fattar inte hur mina japanska arbetskollegor orkade med. De bara åt och sov. Det första året fick de nyanställda inte parkera på personalparkeringen, utan fick istället åka buss som tog längre tid. "Varför?", frågade jag. "Därför att det är så", svarade de. Oftast bodde de i ett slags företagsägt studenthem i rum om 14 kvadratmeter, 17 killar i samma korridor. Gifte man sig kunde man flytta till företagsägda lägenheter som var mycket billigare än om de skulle köpa eget."

Om du är intresserad av Japan, ska åka dit för att jobba eller semestra och vill veta mer om kulturen så är denna bok en jättebra start! Jag läste den tyvärr inte innan min första Japan-resa, men när jag nu läser den ler jag och nickar igenkännande på många ställen. Boken behandlar allt från det första mötet med Japan och japaner, praktiska råd, japanskt näringsliv till mat, nöjen och kultur. En intressant blandning för oss Japan-entusiaster.

Karin, jag och Pia med nya upplagan av boken.

Pia är bra på kalligrafi och skrev vackra kanjis i min bok som betyder "vitalitet".

Min personliga hälsning.

Köp den!

Svensk inredning i japansk tappning

På Designtorget säljs det två supersnygga böcker om svensk inredning, på japanska. Stockholm's Apartments och Stockholm's Love Apartments är namnen och visar upp typiska svenska, medvetna hem med ljusa färger på väggarna och kulörer på möbler och dekoration. Spännande och inspirerande läsning. Det är Jeu de Paumes som står bakom dessa fantastiska coffee-table-böcker. Jeu de Paumes är vad jag förstår ett skaparkollektiv i Shibuya-ku, Tokyo som består av både japaner och fransmän. De har även två butiker som jag tyvärr inte visste om när jag var i Tokyo, en i Aoyama och en i Jiyugaoka. Det får bli på nästa tur!

För den som är i Tokyo går böckerna säkert att hitta på välsorterade bokaffären Kinokunya i Shinjuku. Annars finns en av dem online här. Det är också halva priset mot på Designtorget. ￥1,890 endast mot 225 svenska kronor.

Solgudens döttrar - ett boktips!

Anette Masui är kvinnan bakom boken om japanska kvinnor. Den heter "Solgudens döttrar" och publicerades för 10 år sedan (1998). Innehållet speglar Anettes möten med japanska kvinnor av varierande ålder, från olika bakgrund och samhällsklass och med skiftande yrke. Boken innehåller mycket intressanta reflektioner vad gäller de japanska kvinnornas sätt att tänka, samtidigt som den väver in det västerländska perspektivet utan att över huvud taget påpeka vad som är rätt eller fel.



Anette har bakgrund som journalist och författare, är halvjapanska och jobbar numera som kulturråd på Sveriges ambassad. Vi har träffats ett par gånger och hon är en oerhört intressant människa som jag gärna hade lärt känna närmare. I ett avsnitt av boken skriver hon om p-piller och aborter. 1998, då boken kom ut, var det fortfarande olagligt med p-piller i Japan och aborterna uppgick till 2 st per kvinna(!!). Sambandet är glasklart. När införandet av p-piller var på tapeten hindrades det av (den officiella) anledningen "Farliga biverkningar". Vad många tror är den verkliga anledningen är stark lobbying från den privata sjukvårdssektorn, som har höga intäkter för aborter. Numera kan man få tag i p-piller i Japan, men det är inte lika lätt eller utbrett som i Sverige.

I början av boken slår Anette huvudet på spiken när hon beskriver skillnader i japanska och västerländska kvinnors sätt att tänka när det gäller familjeliv och barn vs. karriär. För att göra boken rättvisa har jag valt att citera den delen här:

”De japanska kvinnorna idag vill kombinera karriär och familj, men hindras, liksom kvinnorna i väst, att göra det eftrsom de lever i ett patriarkatiskt samhälle där arbetsplatser och lagar till stor del fortfarande bygger på kärnfamiljen med dess könsrollsuppdelning. Men medan västerländska kvinnor väljer att tackla situationen genom att dubbelarbeta eller varva singelliv me familjeliv, väljer japanska kvinnor i stigande grad att offra familjelivet för karriären.

[...]

Vid första anblick verkar kanske inget utav alternativen bra. De västerländska kvinnorna gifter sig alltför många gånger och sliter ut sig på dubbelarbete. Japanskorna gifter sig aldrig eller skiljer sig sen och blir frustrerade av att ägna all sin tid åt karriären.

Kortsiktigt verkar möjligen det första alternativet mest attraktivt, det är också så de flesta kvinnorna i väst resonerar. Men långsiktigt är i mitt tycke japanskornas alternativ att föredra. Som jag ser det, anpassar sig nämligen de västerländska kvinnorna efter en förlegad kärnfamiljsnorm och åstadkommer därigenom ingen samhällsförändring. De japanska kvinnorna, däremot, vägrar spela efter männens regler och drar sig ur leken med påföljden att hela samhällsmaskineriet avstannar. De skaffar sig därigenom ett övertag där de kan ställa krav på männen och samhället att diktera villkoren för ett fortsatt samarbete.”

Tänkvärt, eller hur?

Anette Masui har även skrivit Kamikazekvinnor och pappas prinsessor om kvinnliga toppchefer. Den ska jag läsa härnäst.

Ett ytterligare avsked...

Nagames svenska-för-japaner-bok

En av de snällaste och trevligaste personerna jag träffat under tiden i Tokyo är Nagame Hayami, hon som skrivit den svenska språkboken för japaner.

När hon bjöd mig på vår sista sushilunch tillsammans i måndags passade hon även på att ge mig en present. Och vad var presenten om inte hennes imponerande svenska för japaner-bok! Jag är så imponerad över att hon skrivit den, och den är full med roliga dialoger från Götet.

Exempel ur boken:

-Går den här bussen till Liseberg?
-Nja, den går till Korsvägen.

Säg det på japanska den som kan. Haha, jag tror jag kan faktiskt.

A lonely planet: guidebok eller inte

Jag köpte min första guidebok inför en resa till Australien för sex år sedan. Det var den första Lonely Planet i samlingen som numera består av ett tjugotal guideböcker från ställen jag besökt. Förutom Asiens coca-cola-route Bali – Singapore - Malaysia – Thailand – Kambodja – Vietnam har jag även Brasilien, Las Vegas och Shanghai i bokhyllan. Sen några månader ingår även Japan, Tokyo och Kyoto i samlingen. För att nämna några. Ibland kallar jag den ironiskt för bibeln. Boken som är alla backpackers närmsta vän.

Varför det blev just Lonely Planet och inte något annat bokförlag vet jag inte. Vid första anblick verkade den som en kompakt och överskådlig guide till allt en nyanländ turist vill veta. Boende, restauranger och kartor, ja nästan allt finns där, i bibeln. Under mina resors hundratals sidor har jag dock lärt mig att värdera informationen. Jag har den hårda vägen förstått att kartorna inte är att lita på. Hotellet som varmt rekommenderas kanske inte finns kvar. Om det inte är den senaste upplagan, så är risken stor att även priset skjutit rejält i höjden. För finns hotellet med i bibeln, så kan ägarna ta bra betalt. Bibelbärarna kommer dit ändå.

För inte så länge sedan uppdagades det att Lonely Planet-skribenten Thomas Kohnstamm skrivit en guidebok om Colombia utan att själv sätta sin fot i landet. Den skrevs istället i San Fransisco där han fick hjälp av en praktikant på colombianska ambassaden som han dejtade! Lustigt, och inte så förvånande kanske, men fruktansvärt oautentiskt. Om detta står det i dagens Japan Times. Längst bak i varje Lonely Planet-bok tackas dessutom alla personer som skrivit in tips och rekommendationer till nästa upplaga av en guidebok de själva förmodligen använt. Tack för gratis arbetskraft, nu sparar förlaget både tid och pengar. Information om världens alla hörn är otroligt lättillgänglig genom mail och Internet, på gott och ont.

När jag själv läst Lonely Planet-guiden för Tokyo gör jag det mest för att få en sammanfattning av aktiviteter och sevärdheter i stan och dess närområden. Det finns fullspäckat med information, såväl som priser och öppettider. Men som sagt, kartorna är högst bristfälliga och man gör rätt i att införskaffa en atlas om man tänkt hitta i stan. Eftersom det är lätt att googla kompletteras guideboken allt som oftast med ett par sökningar. Det finns ett flertal bra informationssidor om Tokyo, officiella såväl som privata sådana. Dessutom bloggas det flitigt från denna stad.

Förutom min egen kan jag rekommendera dessa:

Linda skriver ofta intressanta inlägg, hon har tidigare bott i Tokyo och flyttar hit i sommar igen:
http://tokyotidbits.blogspot.com/

Maria är nog världens mesta bloggare, hon skriver personligt och roligt. Mycket skönhet och mode men ibland en och annan samhällsreflektion:
http://tokyolove.blogspot.com/

Andra länkar:

Den stora Japan-guiden som är bra att använda för snabb info. Eftersom den inte går djupare in i ställen, men annars är den faktiskt ganska kass på information.
http://www.japan-guide.com/

Samma Linda som bloggar (se ovan) har även skrivit ett antal bra reseskildringar för backpacking.se. Det ger en bra och sammanfattad bild av Tokyo (och några andra delar av Japan).
http://www.backpacking.se/ReadArticle.asp?ArticleId=840&SubMenu=2

Tokyo metro är tunnelbolaget som också tipsar om sevärdheter längs sina linjer. Inte helt oanvändbart.

http://www.tokyometro.com/

Den ultimata guiden för att hitta tågtider och priser. Skriv bara in start- och slutdestination:
http://www.hyperdia.com/

Ett boktips: Den blåögda löneslaven!

En av de bästa böckerna jag läst sen jag kom hit är The blue-eyed salaryman – From world traveller to lifer at Mitsubishi (på bokrea för endast 79 kr på Adlibris). Boken är skriven av irländaren Niall Murtagh som för några decennier sedan började arbeta på Mitsubishi. Efter en tid fick han livstidsanställning vilket för de flesta japaner förknippas med anställningstrygghet. Han skriver om sin tid på Mitsubishi, det stora japanska företaget som tvingar honom att anpassa sig till den japanska företagskulturen, och sakta men säkert så börjar rollen som japansk salaryman passa honom rätt bra.

Ett roligt avsnitt i boken är då Murtagh skriver om när han i sällskap med en japansk kollega reste till USA på affärsresa:

”Chuzai-san släpper av oss vid flygplatsen nästa dag . Wanabe-san ser en receptionist som kliver över en rep-avdelare som hänger så lågt att den nästan snuddar vid golvet. Han rynkar på pannan och skakar på huvudet.

- En British Airways-receptionist! En Japan Airline-anställd skulle aldrig göra så. Hon skulle alltid gå runt repet, säger Wanabe-san.
- Låter som slöseri av ansträngning, säger jag.
- Vad är repet till för, om inte att gå runt?
- För att separara två områden. Japan är för formellt.
- Men västerlänningar har också formaliteter.
- Som vadå?
- Säger inte européer att det är dåligt bordskick att surpla när man äter nudlar?
- Hmm, jag bryr mig inte om att folk surplar. Vi säger att det är dåligt bordsskick för att människor inte ska låta som djur när de äter.
- Djur låter inte när de äter.
- Jo, det gör de. Grisar låter väldigt mycket när de äter.
- Grisar är bra djur.
- De är skitiga.
- Du får massor av vitaminer från fläsk, vet du.

Det är bra för dig säger han, och jag minns att han ofta beställer fläskkött till middag.
Vi når check-in disken och slutar diskutera grisar.”

Böcker om Japan

Min handledare Anders överöser mig varje vecka med god litteratur om Japan. Jag blir väldigt tacksam varje gång, eftersom mitt intresse för Japan bara växer och växer. Men det gör den lilla klumpen av borde-hinna-med-känsla också. Alla böcker jag fått låna av Anders har jag inte hunnit läsa, det måste jag erkänna. Ska sanningen fram har jag inte läst allt ur någon utan bitvis delar ur varje.

Jag kastar ett öga mot min lilla bokhylla där en blandning av mina och lånade böcker ligger på hög. Först hittar jag två guideböcker om Japan och lika många om Tokyo. En faktabok Japan - Allt du vill veta. Sen en bok om Japans historia. En bok om kulturkrockar och en om coola restauranger i Tokyo. Göran Edmans (f.d chef för Invest in Sweden Agency som vi delar kontorsvåning med) bok Ärligt talat herr utlänning och Kjell Fornanders Japan. De sistnämnda två är klockrena beskrivningar om hur det japanska samhället ser ut från en blond och blåögd svensks perspektiv.

Sen har vi The blue-eyed salaryman som handlar om en irländare som börjar jobba på Mitsubishi, mitt i prick även den. Höll på att missa språkböckerna… Japanese for busy people, vars första ord man lär sig är bengoshi (advokat) – mycket användbart. Remembering the kanji 1 och Japan – Point and speek.

Trots denna informativa bok-overload kan jag inte undgå att längta efter mer. Jag funderar varje dag på om jag inte ska ta en sväng till Kinokunya Bookstore efter jobbet. Och jag kan fastna bland böckerna och gå därifrån med fem till. Frågan är bara när jag ska ha tid att läsa dem. Har någon fler boktips om Japan eller japanska fenomen så tas de tacksamt emot!