Ett sjukhusbesök i Tokyo

-Aaaaj! skrek Jesper bakom min rygg.

-Vad hände? frågade jag.

-Jag fastnade med fingret i strumpan, svarade han.

Han vänstra långfingerspets visade sig inte vara i så bra skick, den gick inte längre att röra.

Efter två dagars tjat från min sida och lite övertalning från hans kollegor på det japanska företaget, vandrar han till slut iväg till International Medical Center of Japan. Det var en upplevelse i sig att besöka detta offentliga sjukhus, i världens största stad.
Det första man gör som ny patient är att registrera sig, eftersom Jesper inte har någon patientbricka fick han skaffa en.

Sedan var det bara att gå direkt till ortopeden, där fick han markera på ett papper var han hade ont någonstans.

Sedan lämnas det in till en sjuksköterska bakom världens minsta lucka, varpå hon meddelar att väntetiden är ca 1,5 timma. Det betyder att vi kan gå iväg någonstans under tiden, och slipper sitta och stirra på alla stackars gamlingar med brutna lårbenshalsar.

Tur att McDonald’s ligger i närheten. Det är vi och skolbarnen som intar vår lunch är.

Tillbaka på sjukhuset efter 1,5 timma blir väntan ytterligare lite längre . En högtalarröst ropar upp patienterna, Takahashi-sama, Naito-sama… Sama är extra artigt och används istället för san, men när det blir Jespers tur ropar de Yesupa Lasson-san, han fick inte vara någon ”sama”, kan utlänningar vara det?

Han får förklara för doktorn vad som är fel, under tiden undrar jag vem som pratar sämst engelska, doktorn eller Jesper. När jag påpekar det till Jesper efteråt möts jag av en ond blick och han säger, ”-Men du har inte varit med på företagssjukhuset, där fick jag ha tolk, bäst att ta det säkra före det osäkra…”

Yesupa blir skickad till röntgen, på andra sidan sjukhuset, och vi vandrar snällt dit. Där är det som tur är ingen kö och scanningen av fingret går rätt snabbt. Sen vandrar vi tillbaka till ortopeden.

Vi får vänta igen, men inte lika länge denna gången. Ortopeden konstaterar att inget är brutet och att det därför kommer läka ihop av sig själv. Nu måste han bara gå med en ställning runt fingret i 4-6 veckor.

Äntligen klart tror vi. En sjuksköterska följer med oss till kassan där man betalar. –En timme ni vänta, säger hon på knagglig engelska. Vi visar att vi förstår och upprepar på japanska. När hon lämnar oss kollar vi på varann och sen på alla hundra människor runtomkring. En timmes kö för att betala! Det är bara att rätta in sig i ledet och väl framme slutar notan på 6000 yen.