Äntligen, äntligen!

Jippie!!!!!!

Sannolikheten att jag åker till Tokyo i vår ökade avsevärt när jag i onsdags fick ett stipendium för att skriva min D-uppsats i Japan. Tillsammans med min kompanjon, tillika studiekamrat och goda vän, Fredrika intar jag Tokyo någon gång när Shinjuku Gyoen börjat grönska och körsbärsblommen slår ut.

Fantastiskt att det blir av. Japan igen. Jag tror jag måste börja planera redan nu. Och beställa egna visitkort. Och japanska, vilken tur att jag läser det vid sidan av. Det är dags att lägga på ett kol även där!

Rymdsamarbete

För en tid sedan gick det att läsa på ambassadens hemsida om att avtal slutits om ett fördjupat samarbete mellan svenska Rymdstyrelsen och japanska JAXA. Början till detta avtal beslutades redan i våras då även Christer Fuglesang besökte Tokyo. Tydligen så har det varit mottagning på ambassaden med rymdgubbarna (lustig och passande benämning tycker jag!), för att fira detta. Så synd att jag missade det.

Förra gången var jag ju på plats. Jag lyckades ju till och med byta visitkort med högsta chefen för JAXA. Jag undrar vad han tänkte egentligen, här kommer en trainee av lägsta rang och hälsar på mig. Så gör man kanske inte i Japan. Men ambassaden är ju faktiskt svensk mark så då får man ta för sig på ett trevligt sätt. Och visitkortet lämnades med två händer och bockande, så ingen miss där i allafall.

Christer skriver en blänkare om samarbetet i sitt senaste nyhetsbrev som man kan läsa här.

Notera även att min bild är med, samma som ovan, från när vi besökte Miraikan (teknik- och vetenskapsmuséet på Odaiba). Christer träffade där sin gamla klasskompis Mohri-san och lite unga rymdintresserade.

Ett enkelt japanskt recept

När man vill äta sushi men inte orkar göra alla de där små rullarna i förväg kan man mycket enkelt slänga ihop lite sushi-wraps. Som vi svenskar äter tacos äter japanerna ibland sushi. Det var ett tips jag fick av Akko.

Man gör mindre fyrkanter av de stora nori som man köper. Att dela en på fyra lika stora rutor är lagom. Sen är det bara att skiva upp lax, tonfisk (eller vad man vill ha för fisk), avocado, salladsblad, lite ägg stekt på japanskt vis och fylla norit med. Wasabi och soja ska naturligtvis finnas med som tillbehör. Kanske även lite miso, soppa. Sen är det bara att äta.

Här äter vi sushiwraps med några vänner i augusti. Riktigt gott var det!

Sommar och suhi = Fest

Nåja, det är inte sommar längre. Men det hindrar väl inte lite bilder från sushi-festen vi hade i somras.

De små salmon-sushisarna bara väntar på att bli uppätna. Och svaret är ja! Jag har gjort dem själv!

Den här fina hatten fick jag i Ikebukuro av den snälla sushi-kocken på Ichi-ban sushi-restaurant!

Min vän Akko provar hatten. Det var hennes fars sushi-stammis-ställe som vi fick den.

Maguro!

Saamon!

Sushi-lover

En sådan här t-shirt känner jag för att sätta på mig. Jag äter sushi säkert en gång i veckan. Men ingenstans i Göteborg är sushin i samma klass som i Tokyo. Av förklarliga skäl. Fisken är inte lika god, riset smakar inte riktigt perfekt och det finns oftast inte något varmt grönt ocha till, alltså te.

Ett speciellt ställe att undvika i Göteborg är Super-sushi, som liksom namnet avslöjar serverar extra stora bitar sushi. Maki (rullarna) är ungeför stora som knytnävar. Men billigt är det.

Purikura online

Purikura på en spelhall i Tokyo

Purikura! Det roligaste i spelhallarna är tjejernas egna avdelning med stora, rosa fotobås. För här får inga killar vara - om de inte är i tjejers sällskap! Det var längesen jag gjorde purikurabilder på riktigt, men idag fick jag ett infall av puricute.com. Här kan man göra sina egna purikura-bilder utan att ens behöva lämna datorskärmen. Det är bara att ladda upp en bild och vips kan man trixa och pynta så mycket man bara kan!

Testa själv på hemsidan.

Den här bilden nedan gjorde jag ikväll. Det finns så mycket fantastiskt att pynta med att det är lätt att bli lite väl sockersött. Det är jag och Mochi-chan.

På puricute kan man även beställa sina bilder printade! Precis som på riktigt med andra ord.

Jag har tidigare skrivit om min fashinering inför purikura, läs här.

Vågen av Hokusai

Katsushika Hokusai, Under vågen utanför Kanagawa

Japans kanske mest kända konstnär hette Katsushika Hokusai. Han föddes på mitten av 1700-talet då Tokyo fortfarande hette Edo. Tydligen hade mannen åtminstone 30 olika namn han gick under. På den tiden var det vanligt att japanska konstnärer hade flera pseudonymer.

Hans mest kända verk är Vågen, eller Under vågen utanför Kanagawa, eller The Great Wave off Kanagawa som föreställer några människor i en båt under en stor våg med Fuji-san i bakgrunden. Vågen misstas ofta för att vara en tsunami, men det är det inte. Det är bara en stor våg. Den ser ju ut att kunna sluka hela båten med besättning och allt.

Min kompis Sarah har den vackra tavlan på sin köksvägg!

Min favorit-serie-tecknare i Svenskan

I dagens kultur-del i SvD finns ett heluppslag ägnat Sara Granér. Jag träffade henne i Tokyo i somras när hon deltog i serie-utställningen som ambassaden hade. Jag hade länge studerat hennes serier i tron om att det var en kille som var tecknaren. Hennes tecknade människoliknande djurfigurer är både läskiga och fulla med humor på samma gång. Men hennes sätt att teckna är inte typiskt tjejigt. Tack och lov. Där fick jag för könsroller.

Jag skrev om utställningen i Tokyo och Sara Granér här.

(Foto ovan till höger: Jurek Holzer)

Makku Donarudo

Min goda vän Charlotta (läs hennes blogg här) befinner sig just nu i Peking för ett halvårs praktik. Liksom när jag kom till Japan möttes hon i Kina av ett land totalt olikt det vi kommer ifrån. Men annat än det har länderna inte jättemycket gemensamt nuförtiden. Förutom att Japan och Kina varit ovänner sen långt tillbaka så har länderna också vitt skilda i samhällssystem och normer. Det är många här hemma i Sverige som blandar ihop japaner och kineser (misstar du en japan för att vara kines är det en förolämpning). Det är ofta svårt för en otränad att höra skillnaderna i det talade språket, men det är stora olikheter kan jag säga.

Hur som helst, det var inte det jag skulle ägna det här inlägget åt. En annan gång.

Charlotta har gästspelat några gånger i P3 Christer på fredagarna. För några veckor sedan fick hon frågan om kineserna äter med pinnar på McDonalds. Och NEJ, det gör de inte. Och det gör inte japanerna heller. Lite skrattlockande att föreställa sig att någon intar en Biggu Makku med pinnar!

En Biggu Makku är som ni fattar en Big Mac. Chicken bugga settu är Mc Chicken-menyn, inte så tokigt svårt att lära sig precis. På Makku Donarudo i Japan har du världens bästa snabbmats-service. Hamburgaren är varmt nygjord och pommes fritsen är nyfriterade. Kassapersonalen säger Välkommen! och tackar dig så hemskt mycket för att du just handlat på Makku Donarudo. Kanske är Japan även det enda landet där hamburgarna verkligen ser ut som de gör på bilderna.

En Makku Donarudo i en av stadsdelarna utanför Tokyo city center.

Skoluniformerna vandrar in på lunchen.

Jajamen, köbricka till din tjänst.

Billiga och välgjorda hamburgare.

Det är kö, men det går undan.

Blogg-paus

Ibland har man annat för sig än att blogga...så är det. Därför har det stått stilla här ett tag.

MEN, jag har varit upptagen med att söka stipendier för att komma tillbaka till Japan i vår. Planen är att jag ska skriva min D-uppsats där och det lär handla om Hållbar stadsutveckling.

Mellan skola, jobb, regn och rusk saknar jag förstås Japan. Men inte lika intensivt som förut.

Jag blir dock påmind om Tokyo titt som tätt. Finansiell kris i världen och Nikkei Index har fallit brutalt, jag ser Toyota Aygo överallt, dessutom sitter jag just nu i ett hem med inte mindre än tre Sony-prylar inom 3 meter.

Nedan en nostalgibild från när jag träffade Mario själv i Japan. Jag var ett av hans största fans för närmare 15 år sedan.