Ett boktips: Den blåögda löneslaven!

En av de bästa böckerna jag läst sen jag kom hit är The blue-eyed salaryman – From world traveller to lifer at Mitsubishi (på bokrea för endast 79 kr på Adlibris). Boken är skriven av irländaren Niall Murtagh som för några decennier sedan började arbeta på Mitsubishi. Efter en tid fick han livstidsanställning vilket för de flesta japaner förknippas med anställningstrygghet. Han skriver om sin tid på Mitsubishi, det stora japanska företaget som tvingar honom att anpassa sig till den japanska företagskulturen, och sakta men säkert så börjar rollen som japansk salaryman passa honom rätt bra.

Ett roligt avsnitt i boken är då Murtagh skriver om när han i sällskap med en japansk kollega reste till USA på affärsresa:

”Chuzai-san släpper av oss vid flygplatsen nästa dag . Wanabe-san ser en receptionist som kliver över en rep-avdelare som hänger så lågt att den nästan snuddar vid golvet. Han rynkar på pannan och skakar på huvudet.

- En British Airways-receptionist! En Japan Airline-anställd skulle aldrig göra så. Hon skulle alltid gå runt repet, säger Wanabe-san.
- Låter som slöseri av ansträngning, säger jag.
- Vad är repet till för, om inte att gå runt?
- För att separara två områden. Japan är för formellt.
- Men västerlänningar har också formaliteter.
- Som vadå?
- Säger inte européer att det är dåligt bordskick att surpla när man äter nudlar?
- Hmm, jag bryr mig inte om att folk surplar. Vi säger att det är dåligt bordsskick för att människor inte ska låta som djur när de äter.
- Djur låter inte när de äter.
- Jo, det gör de. Grisar låter väldigt mycket när de äter.
- Grisar är bra djur.
- De är skitiga.
- Du får massor av vitaminer från fläsk, vet du.

Det är bra för dig säger han, och jag minns att han ofta beställer fläskkött till middag.
Vi når check-in disken och slutar diskutera grisar.”