En kanji-tatuering

Min sju år yngre bror skaffade sig den här tatueringen för tre-fyra år sedan på en resa till Thailand. Då var han fjorton och kände sig nog ganska häftig när han kom hem och visade polarna sitt kinesiska "C". C som är Christoffer.

Vadå "C" tänkte jag, just hemkommen från Japan. Trots att den suttit ingraverad på hans överarm i flera år har jag inte funderat så mycket på den - förrän nu. För visst kan den inte betyda bokstaven "C". Det finns ju inte ens romanska bokstäver på japanska, än mindre kinesiska (mandarin eller annat).

Så jag bestämde mig för att ta reda på den riktiga innebörden. Och här är den:

På japanska betyder 安 [an]/[yasu-i] lugn, säker eller billig.
På kinesiska betyder 安 [an] säker, hälsosam eller fredlig.

Inte så pjåkigt det heller. Det hade kunnat stå mycket värre saker och då hade min bror helt ovetandes gått runt med en mycket lustig tatuering helt plötsligt.

Min brors tatuering.

Haiku-tävling

Många hamnar på min blogg när de googlar på haiku. Jag har bara skrivit ett inlägg om haiku tidigare. Haiku är ett japanskt sätt att skriva dikter. Dikten ska vara tre rader, med stavelser om 5-7-5. Ett måste är att den även ska innehålla en årstid, men gärna en förklädd sådan. Just nu skulle alltså sommar finnas gömd i de flesta haiku.

Det verkar helt enkelt som mina läsare har ett extra intresse för Japan när det gäller haiku. Inom bara några dagar har jag fått två kommentarer som innehåller just haiku. Jag tyckte att de var så fina att jag bestämde mig för att publicera dem på bloggen.

Kanske kan de vara inspiriation till sommarens haiku-tävling? Skicka fler bidrag till mig som kommentar på detta inlägg eller på mail, så korar jag en vinnare nästa fredag (4 juli). Ju fler som tävlar desto roligare!

M-L japanblogg

Solsken och kameralins

Läsarens glädje!

Hoppas Japan får

se dig och Jesper åter snart.

Vännerna saknar er!

Av: Handledar-Anders

Tidig sommardag

Regndroppar mot asfalten

Kommer solen snart?

Av: Elena och hennes mamma

Please do it at home

Jag har tidigare skrivit om roliga skyltar, flera flera gånger. Trots att jag nu är hemma i Sverige igen har jag ett enormt bildarkiv med mig hem, att dela med mig av här. Skylten nedanför är en del av Tokyo Metros upplysningskampanj. Det har även funnits en skylt med en tjej som sminkar sig och en annan tjej som pratar i mobiltelefon - på tunnelbanan. Har ni hört på maken?

Jag har visat bilden nedan på bloggen förut. Men här kommer den igen. Det är en (ung?) kille som spridit ut sin manga-tidning på sätet, öppnat påsen med torkad fisk och ligger i en skön pose med spretande ben. Please do it at home.

Bild från tunnelbanan i Tokyo, april 2008.

Min pimpade dator

Min sköna rosa Vaio, blev desto roligare att titta på efter att Kitty tagit plats.

Appropå pimpa, efter några veckor i Tokyo pimpade jag själv min dator i härlig japansk anda. Självklart var det Hello Kitty som fick äran att smycka ut min Vaio. Rosa glittrande pärlor, hjärtan och lilla Kitty. Det kan inte bli så mycket sötare.
Kawaii.

Pimpa dina saker

Överallt syns smyckade mobiler. Tjejer på tunnelbanan har stora nallebjörnar hängandes i telefonen. Även medelålders män ser det fina i att pimpa nallen med ett hängsmycke eller två.

Men det finns också mer avancerad form av mobilpyntande. I Shinjuku finns det en affär som vars affärsidé helt och hållet handlar om att smycka diverse saker. Det är på Glam baby som du kan lämna in din mobil, klocka, dator eller annat valfritt objekt på en fördelaktig make-over. Här är det pärlor som gäller och det gäller att glittra så mycket det bara går.

Kitty är överallt

Linsvätska från Family Mart, pimpad med ett hängsmycke á la Hello Kitty.

Kawaii desu ne?!

Ge mig en doughnut!

Utanför Krispy Kreme i Shinjuku ringlar kön ofta lång-lång-lång...ofta kan man få vänta över en timme för att få köpa sig några flottringar (flottringar är ett ord jag lånat från min mor - enligt henne sa man så i Göteborg, för när vi flyttade till Stockholm i mitten av 80-talet var det ingen som förstod vad hon menade. I huvudstaden hette det munk, men mor min förde namnet vidare och här kom det till användning igen. Nuförtiden säger alla donuts, eller doughnuts skulle jag tro...)

Det serveras alltså doughnuts på insidan och tydligen ska de inte vara vilka doughnuts som helst, utan extra goda sådana. Varför skulle annars kön vara så lång kan man fråga sig.

Vi gjorde ett test. Eller rättare sagt Jesper och Foppa gjorde ett test och ställde sig i kön en tidig förmiddag när den var som kortast. Jag tror de fick vänta en kvart utanför innan det blev deras tur. Medan de väntade kom det ut en ur personalen och bjöd på doughnuts. Killarna blev måttligt imponerade men tyckte att de kunde väl lika bra gå in och köpa sig varsin till, när de ändå stått i kö en kvart. Enligt killarna smakade munkarna, flottringarna eller doughnutsen ungefär likadant som alla andra det ätit. Ingen idé att stå i timslånga köer alltså.

En annan dag, en regnig torsdag närmare bestämt, vräkte regnet ner men ändå stod de där, de tappra japanerna. Beredda att offra sig i regnet. Till varje pris ska de ha en doughnut!

Vakterna utanför ingången klädda i blåa overaller.

Köfållan utanför, inte ens fylld till hälften. Men på busy dagar har jag sett kön fortsätta ut och runt huset, uppför bron mot Times Square. Inte dåligt för några doughnuts.


Jag och Akko skippade dughnuts denna gång. Även hon tyckte att det var vansinnigt att köa ute i kylan och regnet.

Information till folket

För en tid sedan började Tokyo Metro med skyltar i tunnelbanan med uppmaningar om att inte störa de andra passagerarna. Med jämna intervaller kommer nya skyltar och jag är mycket road av följetongen. I våras fanns det en stor skylt som uppmanade tjejer att inte sminka sig på tunnelbanan, den skrev jag om för ett tag sedan. Likaså gjorde My-san, om än med en lite annan feministisk vinkling.

Hur som helst, denna skylt är den senaste i raden och uppmanar till att inte viska i mobilen, inte vara arg i mobilen, inte gråta i mobilen och inte skratta i mobilen - det vill säga inte störa andra på tunnelbanan. Notera den gula gubben med vita glasögon som stirrar argt på flickan. Att bli uttittat är nog det värsta som kan hända i Japan. Snacka om offentlig pinsamhet.

En underbar rosa vagn

Det är så sött - kawaii! En rosa barnvagn, förlåt, hundvagn ska det vara. För varför ska den lilla jycken behöva spatsera på egna ben när det finns hjälpmedel att tillgå? Ja, det här är en sådan där grej som spär på uppfattningen om olika tokheter i Japan, men faktum är att hundar i vagn och kläder är lika vanligt som att det regnar i Göteborg.

Denna lilla hund kördes runt i sin rosa vagn en dag i Odaiba.

Två trötta japaner

Två trötta japaner på en tunnelbana i Tokyo.

I Japan sover folk när som helst tillfälle ges. Det sker inte bara på tunnelbanan, sittandes, ståendes, hängandes, utan även på möten, föreläsningar, caféer och restauranger. På McDonalds i Shinjuku är det en vanlig syn att se japanerna deckade över sina laptops. För powernappar gör de, flera gånger om dagen. Någonstans har jag läst att japanerna är det folk som sover minst. De lägger sig sent och stiger upp med tuppen. Om det är sant vet jag inte, men det måste ju finnas någon anledning till att de alltid ser utslagna ut i offentliga rum.

Jag fortsätter att blogga

Jag har bestämt mig för att fortsätta blogga om Japan även hemma i Sverige. Kanske är det ett sätt för mig att hantera den stora saknaden till världens bästa stad, som jag inte vet var jag annars ska göra av. Mina nyfunna vänner och alla minnen lever då kvar och intressant läsning blir det också. Än är jag inte ens halvvägs genom idéarkivet!

Vilket byte av skyline

Idag var det första dagen jag vaknade hemma i min egen säng i Göteborg. Det var en ganska stor skillnad att titta ut genom fönstret en tidig morgon hemma i Göteborg mot i Tokyo. Se själva:

Utsikt från min lägenhet.


Utsikt från lägenheten i Shinjuku, våning 14.

Och när jag ändå är på gång så kan jag bjuda på en nattbild också. För det är kanske som störst skillnad på natten, när alla skyskrapor tornar upp sig i mörkret.

Sent igår kväll vandrade jag genom Haga.
Då såg det ut såhär. Lugnt och fridfullt.

Bilden är tagen sent på kvällen av Shinjuku österut och visar därför inte alla enorma skyskrapor i sydväst. Men en viss skillnad mot Göteborg är det ändå.

Fukutoshin Line, den nya tunnelbanelinjen - invigd!

Planeringen för öppnandet av Fukutoshin Line - den nya metrolinjen - var redan påbörjad för länge sen när jag landade i Tokyo för snart fem månader sedan. Det beslutades om linjen redan 1985. Snacka om segt framåtskridande. Samma dag som mitt plan till Sverige lyfte från Narita, igår 14 juni, var det också dags för öppningen av den nya linjen. F-line går från Wakoshi söderut via Ikebukuro, Shinjuku, Meiji-jingu-mae ända ner till Shibuya.

Redan i fredags 13 juni invigdes den av Tokyos borgmästare Shintaro Ishihara. Tågen ska under rusningstid gå varje 3:e minut och 35 sekunder, övrig tid med fem-minutersintervall. Spåret är djupt beläget under marken, hela 35 meter. Bara Oedo Line ligger djupare, på 42,3 meter. Alla stationer på linjen ska ha halvhöga platfromsdörrar mellan perrongen och spåret för att förhindra att folk ramlar ner, eller hoppar.

Fukutoshin Line är Tokyos trettonde tunnelbanelinjen i ordningen. De andra tolv linjerna är. Namboku, Marunouchi, Chiyoda, Hibiya, Oedo, Ginza, Yurakucho, Hanzomon, Asakusa, Mita, Shinjuku och Tozai.

Vad jag kommer sakna med Japan

1. Storstadslivet - Så många människor på så liten yta. Jag har någon hatkärlek till att bo mitt ibland resten av de 30 miljoner människor som bor här (i Stor-Tokyo, dvs. inklusive Kawasaki och Yokohama). För visst är det charmigt med en stad som aldrig sover. Mindre charmigt kanske det är kl 8 på morgonen på Marunouchi Line, packad som en sill.

En Tokyo-ikon. Neonskyltarna i Shinjuku blinkar hysteriskt i natten.

Shibuya Crossing, människor och mera människor.

Men en tidig på morgon ska alla samtidigt igenom flaskhalsen - biljettspärren.

2. Japansk mat - Åh, jag vet inte om jag någonsin kommer att kunna äta svensk sushi igen. Efter att ha ätit på sushi-restauranger där kocken serverar dig bit för bit och kaiten-sushi där sushibitarna åker runt på ett band (som på bilden nedan), blir det svårt att vänja sig vid lite dyrare - lite sämre -svensk sushi. För att inte tala om Tepanyaki, Izakaya, Tonkatsu, Tempura och allt annat mumsigt som kommer bli svårt att inte sakna.

Kaiten-sushi i Ark Hills.

Izakaya - blandade små rätter, som japansk tapas ungefär. Ett vinnande koncept.

3. Karaoke - Inte trodde jag att jag skulle hamna på karaoke-ställen en gång veckan. Faktum är att så blev det. Och micken blev min bästa vän. Jag lyckades ju till och med spela in en skiva... Som tur är står mitt rosa PS2 hemma och väntar med Singstar redo.

Karaokeboxarna upptog stor del av nöjet i Tokyo.

4. Lite knäppt, men ack så charmigt - För det är väl bara i Japan man kan få för sig att pick-nicka när marken är full av stenar? Eller ha heltokiga restauranger där man sitter i fängelseceller och äter? Eller där hundarna alltid har kläder på sig? Jag skulle kunna fortsätta i all oändlighet, men nöjer mig här. Världens knäppaste land är också världens bästa land på många sätt!

Jag förstår varför ingen sitter på pick-nickfilten. Men jag förstår inte varför ingen planterat en gräsmatta längs ån.

På tema-restaurang i Shibuya. Galet roligt och ganska knäppt.

Timmarna är räknade

Varför ska allt roligt alltid ha ett slut? När jag börjat trivas som bäst är det dags att packa väskan och sätta sig på SAS-planet hemåt. Men visst väntar mycket roligt där hemma också. Inte minst underbara familj och vänner.

Men det är alltid sorgligt att säga hejdå. Här är några av vännerna jag är mycket glad över att ha träffat, och jag kommer sakna dem massor.

Akiko och jag blev genast bästa vänner. Håll tummarna för att hon får doktorandtjänsten i Göteborg!

Härliga Eriko och Izumi som tog med mig på en helkväll i Roppongi för några dagar sedan.

Jesper, ni-ban, tyckte jag om från första stund. Kom och hälsa på oss.

My-san, som jag sprang på i Ikebukuro. Synd att vi träffades så sent.

Sandra har alltid ett stort leende på läpparna. Pojkvännen är redan tillbaka i Götet.


Jag lämnar en del av mitt hjärta i Tokyo. Osäker på om jag någonsin får chansen att komma tillbaka för att bo här. Skulle den komma så är jag den första att hoppa på tåget.

Solgudens döttrar - ett boktips!

Anette Masui är kvinnan bakom boken om japanska kvinnor. Den heter "Solgudens döttrar" och publicerades för 10 år sedan (1998). Innehållet speglar Anettes möten med japanska kvinnor av varierande ålder, från olika bakgrund och samhällsklass och med skiftande yrke. Boken innehåller mycket intressanta reflektioner vad gäller de japanska kvinnornas sätt att tänka, samtidigt som den väver in det västerländska perspektivet utan att över huvud taget påpeka vad som är rätt eller fel.



Anette har bakgrund som journalist och författare, är halvjapanska och jobbar numera som kulturråd på Sveriges ambassad. Vi har träffats ett par gånger och hon är en oerhört intressant människa som jag gärna hade lärt känna närmare. I ett avsnitt av boken skriver hon om p-piller och aborter. 1998, då boken kom ut, var det fortfarande olagligt med p-piller i Japan och aborterna uppgick till 2 st per kvinna(!!). Sambandet är glasklart. När införandet av p-piller var på tapeten hindrades det av (den officiella) anledningen "Farliga biverkningar". Vad många tror är den verkliga anledningen är stark lobbying från den privata sjukvårdssektorn, som har höga intäkter för aborter. Numera kan man få tag i p-piller i Japan, men det är inte lika lätt eller utbrett som i Sverige.

I början av boken slår Anette huvudet på spiken när hon beskriver skillnader i japanska och västerländska kvinnors sätt att tänka när det gäller familjeliv och barn vs. karriär. För att göra boken rättvisa har jag valt att citera den delen här:

”De japanska kvinnorna idag vill kombinera karriär och familj, men hindras, liksom kvinnorna i väst, att göra det eftrsom de lever i ett patriarkatiskt samhälle där arbetsplatser och lagar till stor del fortfarande bygger på kärnfamiljen med dess könsrollsuppdelning. Men medan västerländska kvinnor väljer att tackla situationen genom att dubbelarbeta eller varva singelliv me familjeliv, väljer japanska kvinnor i stigande grad att offra familjelivet för karriären.

[...]

Vid första anblick verkar kanske inget utav alternativen bra. De västerländska kvinnorna gifter sig alltför många gånger och sliter ut sig på dubbelarbete. Japanskorna gifter sig aldrig eller skiljer sig sen och blir frustrerade av att ägna all sin tid åt karriären.

Kortsiktigt verkar möjligen det första alternativet mest attraktivt, det är också så de flesta kvinnorna i väst resonerar. Men långsiktigt är i mitt tycke japanskornas alternativ att föredra. Som jag ser det, anpassar sig nämligen de västerländska kvinnorna efter en förlegad kärnfamiljsnorm och åstadkommer därigenom ingen samhällsförändring. De japanska kvinnorna, däremot, vägrar spela efter männens regler och drar sig ur leken med påföljden att hela samhällsmaskineriet avstannar. De skaffar sig därigenom ett övertag där de kan ställa krav på männen och samhället att diktera villkoren för ett fortsatt samarbete.”

Tänkvärt, eller hur?

Anette Masui har även skrivit Kamikazekvinnor och pappas prinsessor om kvinnliga toppchefer. Den ska jag läsa härnäst.

En yen till folket

Var kommer de ifrån? Och vad gör de för nytta? Vore det inte bättre att bara samla ihop alla och bygga ett stort torn av, eller kanske smälta ner dem till världens största boll?

Jag pratar förstås om de avskydda 1-yen-mynten. Allas mardröm. För vem vill gå och släpa på mynt som är lika stora som svenska guldtior (om än något smalare) när deras monetära värde endast uppgår till 6 öre?? När ska den japanska centralbanken förstå? Det enda som är bra med 1-yenarna är att de lätt hamnar i insamlingslådorna för ledarhundar och annan välgörenhet. Där gör de i alla fall 6 öre nytta. Jag kan ju även tillägga att det även finns mynt värda 5 yen,10 yen, 50 yen, 100 yen och 500 yen. Det största alltså värt 30 kr. Det blir en tung portmonnä med andra ord.

Alltsedan vi kom till Japan har högen med 1-yenare, 5-yenare och 10-yenare hemma bara vuxit och vuxit. Det är ett gissel att bli av med allt smått och gott. Som tur är blir vi inte ruinerade eftersom våra 100 st 1-yenare bara är värda 12 jenka.

My God så många de är. Och de bara förökar sig hela tiden.

Slut på det roliga

Allt har ett slut, men när man lämnar något bakom sig har man ofta något nytt att se fram emot.
Påsarna på bilden är från min favoritvåning i shoppingmallet Lumine Est i Shinjuku. Ray Cassin har en skön blandning av tjejig och bohemisk stil, volanger, chiffong och stickat. En gång såg jag ett halsband av (hör och häpna) en svensk 10-öring här! Här har jag också hittat några av mina guldklimpar i Tokyo. Idag slog jag till på världens snyggaste väska för endast 250 kr. Lowrys Farm är en annan lågbudgetaffär med blandat utbud. Det är mycket jeanstyg som gäller, på allt från klänning till shorts och väst. Och skjortklänningar förstås.

Men trots att shoppingen i Tokyo är makalös och aldrig tar slut, så tar den faktiskt slut för mig. Om bara några dagar. Men jag har ju något där hemma som väntar på mig. Det stavas H och M.

I Tokyo får man alltid söta små påsar när man shoppar. Ibland omsorgsfullt ihopknytet med tygband som Ray Cassin-påsen till höger.

Kom å köööp!

Min skiva säljes till högstbjudande. Varning för blandad stämma, falska toner och nya höjder.
Begränsad upplaga. Går att få signerad.

Girls' night out

Igår kväll hände många roliga saker på en gång...Det var Eriko och Izumi som bjöd med mig på Girls' night i Roppongi som ett litet avsked eftersom jag snart åker hem. Det hela började med en stor överraskning, de skulle nämligen låta mig bära Yukata, 浴衣 (japansk traditionellt sommarplagg - påminner om kimono). Det är inte så vanligt att dagens japaner bär yukatas eller kimonos till vardags, men visst ser man en och annan i outfiten på stan då och då. Runt midjan har man ett bälte, obi, som ska hindra yukatan från att öppna sig. Det var ingen av oss som kunde knyta bältet på rätt sätt, så vi kunde inte ta några foton bakifrån.

Eriko, jag och Izumi i yukata.

Kvällen fortsatte upp i Mori Tower, Roppongis utsiktsplats nummer ett (och tredje gången jag var där, men det gjorde inget). Denna dagen var även Sky deck öppet och väl uppe på 57:e våningen fick vi se hela Tokyo breda ut sig under oss och på himlen stod en glödande röd sol på väg ner bakom horisonten.

Utsikt från Mori Tower i Roppongi.

Efter utkikstornet så kom en överraskning till. "Nu ska vi göra något som du har som favoritsysselsättning!" sa de och självklart styrde vi stegen mot närmsta karaoke-box. Inte nog med att vi skulle sjunga, de skulle också spela in mig - på CD! Så jag fick välja tre låtar och börja skråla. Nu ligger den skivan i säkert förvar kan jag lova. Inget youtube här inte.

Big Echo karaoke. Mat, dryck och sång!

Den fantastiska kvällen toppades av ett besök på Purikura (sjukt tjejig fotoautomat där man kan pimpa korten efteråt), innan vi skildes åt. Det blev en helkväll som jag inte kommer glömma i första taget. Och Izumi och Eriko är värda ett STORT TACK!

Våra purikura-bilder. Iz, jag och Eriko.

Ett ytterligare avsked...

Nagames svenska-för-japaner-bok

En av de snällaste och trevligaste personerna jag träffat under tiden i Tokyo är Nagame Hayami, hon som skrivit den svenska språkboken för japaner.

När hon bjöd mig på vår sista sushilunch tillsammans i måndags passade hon även på att ge mig en present. Och vad var presenten om inte hennes imponerande svenska för japaner-bok! Jag är så imponerad över att hon skrivit den, och den är full med roliga dialoger från Götet.

Exempel ur boken:

-Går den här bussen till Liseberg?
-Nja, den går till Korsvägen.

Säg det på japanska den som kan. Haha, jag tror jag kan faktiskt.

Hejdå-festerna avlöser varandra

I lördags hade jag Sayonara-party med några av mina bästa vänner i Tokyo. Det var en livad tillställning som jag gärna beskriver närmre en annan gång. Det är trist att tiden här borta håller på att ta slut, det har redan gått över fyra månader.

Liksom jag så ska min praktikantkollega Björn avsluta sin Japan-vistelse och resa hem till Sverige denna vecka. För att tacka alla vänliga arbetskamrater på ambassaden ställde han idag till med ett litet Hejdå-party. Jag och Izumi hade knåpat ihop en söt liten samuraj-gubbe med Björns huvud som avskedskort, vi var så oerhört stolta att vi tvingade Björn att hålla upp det när vi tog kort. Vem vill inte vara samuraj?

Eriko, jag, Björn och Izumi. Och så samurajbilden förstås.

En närmre till på samuraj-Björn.

Ååh, så söta Hello Kitty-kakor!

Bilden kommer ifrån http://www.allthingscupcake.com/?p=360

Hysteriskt snygga Hello Kitty-bakverk! Sådana här ska jag baka när jag kommer hem till Sverige (jag har alldeles för kort tid kvar i Japan). Jag vet att My också gillar Hello Kitty, försök dig på detta! Möjligen är de aningen för fina för att ätas, men man kan ju alltid ge bort dem i present. Japaner älskar presenter.

Varför kära tunnelbana?

Att tunnelbanan i Tokyo slutar gå tidigt har irriterat mig både en och två gånger. Igår kväll får väl bli en tredje då (om vi hoppar över ungeför 100 gånger som jag inte rapporterat om). Som avslutning, av en annars så underbart rolig och fantastik fest med kära vänner, möttes vi av den här skylten på t-banan i Roppongi. Och klockan var.... hela 00.10. Skål för det. Vi hade missat sista tåget med 9 minuter och fick nu lägga 180 kronor, och en massa äckliga och för miljön dåliga avgaser, för en taxiresa hem. Det enda jag gillar med taxibilarna är att bakdörrarna öppnas och stängs automatiskt från förarsätet, så man slipper skita ner fingrarna.

J är trött och uppgiven. Vi som så gärna ville åka tunnelbana.

Ja, ni ser ju själva vad som står på skylten. Had completed!! Minsann.