Ge mig en doughnut!

Utanför Krispy Kreme i Shinjuku ringlar kön ofta lång-lång-lång...ofta kan man få vänta över en timme för att få köpa sig några flottringar (flottringar är ett ord jag lånat från min mor - enligt henne sa man så i Göteborg, för när vi flyttade till Stockholm i mitten av 80-talet var det ingen som förstod vad hon menade. I huvudstaden hette det munk, men mor min förde namnet vidare och här kom det till användning igen. Nuförtiden säger alla donuts, eller doughnuts skulle jag tro...)

Det serveras alltså doughnuts på insidan och tydligen ska de inte vara vilka doughnuts som helst, utan extra goda sådana. Varför skulle annars kön vara så lång kan man fråga sig.

Vi gjorde ett test. Eller rättare sagt Jesper och Foppa gjorde ett test och ställde sig i kön en tidig förmiddag när den var som kortast. Jag tror de fick vänta en kvart utanför innan det blev deras tur. Medan de väntade kom det ut en ur personalen och bjöd på doughnuts. Killarna blev måttligt imponerade men tyckte att de kunde väl lika bra gå in och köpa sig varsin till, när de ändå stått i kö en kvart. Enligt killarna smakade munkarna, flottringarna eller doughnutsen ungefär likadant som alla andra det ätit. Ingen idé att stå i timslånga köer alltså.

En annan dag, en regnig torsdag närmare bestämt, vräkte regnet ner men ändå stod de där, de tappra japanerna. Beredda att offra sig i regnet. Till varje pris ska de ha en doughnut!

Vakterna utanför ingången klädda i blåa overaller.

Köfållan utanför, inte ens fylld till hälften. Men på busy dagar har jag sett kön fortsätta ut och runt huset, uppför bron mot Times Square. Inte dåligt för några doughnuts.


Jag och Akko skippade dughnuts denna gång. Även hon tyckte att det var vansinnigt att köa ute i kylan och regnet.