Stickningsutsällning på ambassaden

Utställning i ambassadens galleri

När jag i början av februari anlände till min praktikplats på ambassaden i Tokyo möttes jag av en trevlig utställning i foajén. I och för sig så tilltalade den inte mig personligen så mycket, men den var intressant på många sätt. Utställningen handlade om stickning och enda gången jag har stickat var i 11-årsåldern då farmor visade mig och jag påbörjade projektet ”Rosa halsduk” som aldrig blev avslutat...

Britt-Marie visar mig en japansk katalog som hennes produkter är med i

Hur som helst, i tisdags när utställningen börjat plockats ner, så stannade jag och pratade med de två utställarna, textilkonstnärerna Britt-Marie Christoffersson (som var med och startade 10-gruppen 1970) och Ulla-Britt Hellsten (som har Östergötlands Ullspinneri – med Sveriges endaste Spinning Jenny som fortfarande är i bruk!), och jag insåg att jag missat några väldigt intressanta workshops. Ulla-Britt berättade för mig att de på workshoparna hade haft fulla hus och blandade kunskaper om stickning. Eftersom japanerna är oerhört artiga så sa de självklart att de inte kunde sticka fast de kunde och de hade enorm respekt för Ulla-Karin och Britt-Marie eftersom de var utställarna själva...I Sverige är man du och du med alla, men här finns det rangordningar och det är svårt som utomstående att rätta in sig i ledet.

Ullgarn från Spinning Jenny

Men kan stickning verkligen vara så stort här? I Japan kan det vara nog så bra att ”nischa” sig. Med Tokyos population på 12,7 miljoner så betyder det att marknaden för en nisch är väldigt stor. I mina ögon är stickning en nisch varpå jag blev väldigt förvånad när jag varje dag såg cirka ett femtiotal japaner vandra runt i foajén för att känna på ullgarnet och fota det (såklart). Det som slog mig var att intresset för svensk ull och stickning verkade finnas i alla åldrar, inte som hemma då det mest är en aktivitet som sker hemma hos den äldre generationen.

Halsdukar, mössor och skor av ull från Britt-Maries ullspinneri