Den allra första dagen

Morgonen börjar tidigt i Tokyo, tydligen, för klockan halv sex börjar sirener från ambulanser tjuta på gatan nedanför. Trots att vi bor på tolfte våningen letar ljudet sig uppför väggarna och in genom fönsterspringorna för att väcka våra små jetlaggade sinnen. Det verkar vara en del av metropolen Tokyo. När jag går ner till tunnelbanestationen tittar jag nyfiket fram bakom min stora jackkrage på människorna jag möter. Jag undrar om de tänker på mig, om jag ser sådär annorlunda ut, som en som inte är som dom.

När jag skyndar vidare försöker jag bete mig mer och mer som dom, hålla mig på vänster sida vid möte och pasera tunnelbanespärren så smidigt som möjligt, genom att trycka mitt Pasmo-kort mot den. Jag vill inte se ut som en förvirrad gaijin ut som en världsvan Tokyobo som är fullständigt van vid att åka tunnelbana tätt, tätt ihopsträngd bland alla business-klädda japaner. Och som jag kommer skämmas den dag det ringer på min mobiltelefon inne i vagnen, förbudet om användning av mobiltelefon är allmänt accepterat och det är knappt någon ens pratar på tunnelbanan.
När jag går av på Roppongi-itchome trängs jag bland människorna som sakterliga rör sig mot utgången, står till vänster i rulltrappan och är ovanligt välklädda. ITPS Tokyokontor ligger inne på ambassaden som ligger inte långt ifrån stationen, och runtomkring ligger massar av andra länders ambassader, bland annat USA:s och Saudiarabiens.

När jag ringer på möts jag av Eriko. Eriko är sekreterare på ITPS och har blivit ombedd att ta hand om mig de första timmarna eftersom Anders, kontorschefen, är ute. Trots att klockan redan är nio är jag och Eriko först på plats, jag får ett skrivbord, datorinloggningar och vi löser annat praktiskt. Hon frågar mig om jag heter Marie eller Louise och jag förklarar att jag heter båda. Jag frågar henne om hennes namn, och om jag ska säga Eriko-san. Men hon har börjat lära sig svenska och svensk kultur och säger -”No please, I don’t want that, in Sweden you don’t say -san or Mr.”

Vid lunchtid träffar jag en till praktikant som börjat samma dag. Björn heter han och har sin praktikplats på själva ambassaden. Ambassadören och övrig ambassadpersonalen bor även på ambassaden, så också Björn. Resten av dagen går jag rundvandring, pratar med min handledare och försöker lösa min första uppgift som jag fått av Elin. Elin är civilingengör och har pendlat mellan ITPS i Tokyo-Stockholm-Östersund snart ett år.

När det runt sjusnåret är dags att gå hem gör jag återigen mitt bästa för att smälta in bland alla människor. Trots att det bor så många människor är det svårt att bli stressad av det, kanske är det för att det är så tyst på tågen och folk sover stående. När jag äntligen kommer hem till lägenheten i Yotsuya ligger Jesper redan i sängen, han har tre timmars pendlingstid om dagen, medan jag bara åker tre stationer. Han säger att han förstår att japanerna inte hinner annat än jobba, sova, äta, skita och så somnar han.