Dumplings-kriget - Japans köttfärsskandal

En av de största nyheterna i Japan just nu gäller dumplings (Gyoza). Ni vet, de där degknyttena som är fyllda med kött, kål och annat (vet inte exakt men det är gott). 31 januari påträffades ett stort antal frysta dumplingspåsar vara smittade med ett dödligt bekämpningsmedel (methamidophos), vilket gjorde japanerna mycket sjuka. De allra flesta frysvaror i Japan importeras från Kina vilket håller kostnaderna nere och de japanska mataffärerna kan erbjuda billig mat. Även de förgiftade dumplingarna kom från Kina och fortfarande pågår debatten kring om förgiftningen skedde i Kina eller Japan.

Japanska livsmedelförsäljare står just nu med tomma frysdiskar, då japanerna valt att bojkotta all kinesisk frysmat. Istället har handeln av grönsaker och andra färskvaror ökat. Eftersom jag själv äter sushi så ofta jag kan, så påverkas jag inte särskilt mycket av detta, eftersom den enda ingridiensen i sushi som kommer från Kina där är ätpinnarna.

Fortsättningsvis skyller Japan på Kina och Kina skyller i sin tur på Japan. En konspirationsteori jag läste handlade om att en politisk gruppering i Kina förgiftat maten för att förstöra relationen mellan de båda länderna. Själv tror jag på den mänskliga faktorn. En stackars fabriksarbetare har av misstag tagit fel ingrediens och vips så var skandalen ett faktum. By the way, jag var på en kinesisk restaurang med ITPS förra veckan och mådde väldigt illa när jag kom hem därifrån...men det var gott i allafall.

Stickningsutsällning på ambassaden

Utställning i ambassadens galleri

När jag i början av februari anlände till min praktikplats på ambassaden i Tokyo möttes jag av en trevlig utställning i foajén. I och för sig så tilltalade den inte mig personligen så mycket, men den var intressant på många sätt. Utställningen handlade om stickning och enda gången jag har stickat var i 11-årsåldern då farmor visade mig och jag påbörjade projektet ”Rosa halsduk” som aldrig blev avslutat...

Britt-Marie visar mig en japansk katalog som hennes produkter är med i

Hur som helst, i tisdags när utställningen börjat plockats ner, så stannade jag och pratade med de två utställarna, textilkonstnärerna Britt-Marie Christoffersson (som var med och startade 10-gruppen 1970) och Ulla-Britt Hellsten (som har Östergötlands Ullspinneri – med Sveriges endaste Spinning Jenny som fortfarande är i bruk!), och jag insåg att jag missat några väldigt intressanta workshops. Ulla-Britt berättade för mig att de på workshoparna hade haft fulla hus och blandade kunskaper om stickning. Eftersom japanerna är oerhört artiga så sa de självklart att de inte kunde sticka fast de kunde och de hade enorm respekt för Ulla-Karin och Britt-Marie eftersom de var utställarna själva...I Sverige är man du och du med alla, men här finns det rangordningar och det är svårt som utomstående att rätta in sig i ledet.

Ullgarn från Spinning Jenny

Men kan stickning verkligen vara så stort här? I Japan kan det vara nog så bra att ”nischa” sig. Med Tokyos population på 12,7 miljoner så betyder det att marknaden för en nisch är väldigt stor. I mina ögon är stickning en nisch varpå jag blev väldigt förvånad när jag varje dag såg cirka ett femtiotal japaner vandra runt i foajén för att känna på ullgarnet och fota det (såklart). Det som slog mig var att intresset för svensk ull och stickning verkade finnas i alla åldrar, inte som hemma då det mest är en aktivitet som sker hemma hos den äldre generationen.

Halsdukar, mössor och skor av ull från Britt-Maries ullspinneri

Årets första körsbärsblom!

Körsbärsträdet i Ueno Koen

I Japan är körsbärsblomman, eller sakura en stor grej, man kan säga att den är Japans inofficiella nationalblomma. Det är en viktig del av den japanska kulturen och man har firat sakura i många århundraden. Körsbärsträden blommar liksom i Sverige på våren och den tiden firas varje år med hanami-fester som betyder att man har picnic och tittar på körsbärsblommor.

Det är inte ofta man får se ett körsbärsträd blomma i slutet av februari, och jag möttes av skepsis från mina kollegor när jag förklarade att jag sett körsbärsblommor i helgen. Kanske var det något annat träd jag såg menade de. Men jag står fast, och backas upp av att platsen för spottandet var på en av de mest kända platserna för körsbärsblom, i Ueno Koen mitt i Tokyo.

Jag ser fram emot när alla träden blommar ut och jag får nöjet att strosa i en av parkerna och titta på de vackra blommorna! Här är en lista på Tokyos bästa platser för att spotta körsbärsblommor…

Japans näst största stad

Igår besökte jag och Jesper Yokohama som är Japans näst största stad med 3,6 miljoner invånare, ungefär dubbelt så stor som Stockholm med sina kringkommuner. Yokohama är en vacker hamnstad vid Tokyo Bay så det var ingen lång resa dit då Tokyo och Yokohama praktiskt taget växt in i varandra. Yokohama var den första hamnen i Japan som öppnades för världen år 1859. Kanske är det därför som staden känns som en mix av asiatiska och europeiska influenser.

Det första som mötte oss var det omtalade futuristiska landskapet som bestod av enorma skyskrapor och på andra sidan kanalen fanns ett enormt pariserhjul. Vi tog en lång promenad längs hamnen och tog än sväng in på The Red Brick Warehouse. The Red Brick Warehouse var förr centrum för export i hamnen men består nu av små butiker med kläder och inredning, barer, caféer, restauranger och utställningar.

I Yokohama finns även ett av världens största Chinatowns med ett stort nummer affärer och restauranger i området. Gatorna är smala och färgfulla och det tog inte lång tid innan vi gjorde våra första inköp. Vidare finns en trevlig kullerstensgata, Motomachi Shopping street, där vi spatserade ett tag innan det var dags för hemfärd.

När vi vandrade omkring i Japans näst största stad stötte vi på Sosuke som ritade karikatyrer och vi tog tillfället i akt att få oss en teckning. Resultatet är slående likt, inte sant?

Purikura - Photomania!

Det finns allt möjligt kul att göra med bilder i fotoautomater i Tokyo

Jag som älskar att fotografera har mer en någonsin att göra i Tokyo. Motiven ringlar sig runt varje gathörn och bara väntar på att jag ska fånga ögonblicket till min samling. Det är lätt att fotografera i Tokyo, det är också lätt att bli fotograferad, om man vill. Jag har alltid älskat fotoautomater. I sjätte klass var det en av mina hobbies måste jag erkänna. Jag och min bästis Marie gick till centrum en dag i veckan och fotade oss i automaten utanför Konsum. Den var inte ens i färg utan vi fick nöja oss med simpelt svart och vitt. Då gällde det att själv se till att göra bilden fin och rolig. Ibland lyckades vi, ibland inte. Det var ju ett socialt nöje också, någon gång tryckte vi in fyra av oss tjejkompisar i den där lilla fotoautomaten och när fotoremsan var klar skrattade vi gott.

Vi pyntar foton med digitala pennor

Hade jag bott i Japan är jag säker på att detta intresse hade växt till sig och blivit något av min och alla mina vänners favoritaktivitet. Fotoautomaterna här har olika teman, är oftast snyggt pyntade i pastellfärger och gulliga stjärnor. De lockar in en i ett litet rum där man lätt får plats fyra personer, även om två är att rekommendera för att man inte ska börja slåss senare när man ska pynta bilderna… För ja, efteråt går man in i rummet bredvid och då har bilderna dykt upp på två skärmar. Man intar varsin stol och med hjälp av en digital penna börjar man pynta sina foton! Man kan lägga till meningar, stjärnor, hjärtan, roliga outfits, djur…you name it. En 12-årings dröm med andra ord. Till och med killarna var som galna och ville pynta bilderna, om än med mustasch och grisnäsor… Purikura (Poo-Ree-Koo-Rah) kallas dessa underbar maskiner och jag kan bara undra varför de inte har slagit igenom i Sverige.

Killarna pyntar med fula saker hellre än söta

Nozawa Onsen, Nagano

Ger man sig ut i detta snötäcka lär man fastna med snö upp till hakan.

"Danger crashing into a tree" - Jaså? Gör trädet illa sig då?

I helgen åkte jag, Jesper, Anna, Gustav, Johnny och Mikael på skidresa till Nagano, värdstad för vinter-OS 1998. Just dit vi åkte, Nozawa Onsen, gick tävlingarna i skidskytte så vid största liften stod ett stort monument till minne av detta. Jag gjorde lite research innan jag skrev detta och för er som inte minns (Björn Hellberg är nog den enda) så tog Pernilla Wiberg silvermedalj i störtlopp, det blev även brons i curling och silver i herrarnas fem-mil. Bara lite kuriosa.

Snön vräkte ner när vi kom till Nozawa Onsen som ligger ca 5 h resa från Tokyo. De första två timmarna avverkades ombord på höghastighetståget Shinkansen, som jag skrivit om i tidigare inlägg. Snön hade vräkt ner dagarna innan och när vi anlände var det cirka två meter snö. Första dagen blev alltså helt underbar i pudersnö, blå himmel och fantastisk natur. Backarna i Nozawa Onsen var varken långa eller särskilt branta, men så vackert det var. Till andra dagen hade det satt igång att snöa igen, så när vi kom ut i backen hörde vi en röst eka ut ur högtalarna i backen att idag var snödjupet 395 cm på det djupaste stället och temperaturen var -5 grader.

En skidresa i Japan är verkligen att rekommendera, det ger en hel annan upplevelse än i svenska fjällen eller i alperna, och för den som bor i Tokyo är backarna aldrig långt borta. Gala Yuzawa är nog den mest kända skidorten och du kan stiga rätt ut i backen från tågstationen. Gala ligger bara 90 minuter med Shinkansen från Tokyo så i princip kan man åka dit på en dagstur!

Shinkansen studiebesök

På besök hos JR Central (JR Tokai)

Järnvägen i Japan privatiserades 1987 och JR Central (JR Tokai).är ett av bolagen som bedriver järnvägsdrift i Japan. Kärnan i JR Centrals verksamhet är Tokaido Shinkansen som är transportsträckan mellan Tokyo – Nagoya – Osaka. I torsdags var jag och Elin från ITPS på studiebesök på Shinkansen General Control Center. Normalt är det inte öppet för allmänheten, något av det allra bästa med att göra sin praktik på Sveriges ambassad! Vi fick först se en informativ film om Shinkansen och JR central för att sedan förflytta oss in i själva kontrollrummet, som bestod av ca 200 datorer/monitorer och en massa arbetare. Längs ena väggen som var ca 25 meter lång satt en stor övervakningstavla med små gula lysdioder som var och en representerade en sträcka av 700 m av Tokaido Shinkansen. När lamporna lyser betyder det att tåget befinner sig just där, sedan slocknar det och lampan bredvid börjar lysa. Arbetarna arbetar i skift om 15 h/dag och var tredje dag är de lediga. Snabbt summerat blir det ca 60 timmar i veckan…

Lite intressanta fakta:

0.3 minuter medelförsening per tåg under ett år.

0 skadade eller döda passagerare till följd av urspårning eller kollision under 43 år.

Sträckan Tokyo – Osaka är 552,6 km och tar 2 h och 30 min.

I rusningstid är det en avgång var femte minut från Tokyo.

398 000 personer åker sträckan Tokyo – Osaka varje dag.

Hastighetsrekordet för Shinkansen är 581 km/h .

270 km/h är medelhastigheten för passagerartrafik .

Kontrollrummet och övervakningstavlan

Marimekko + Nissan = Sant

Just vid den stora korsningen i shoppingmeckat Ginza ligger Nissan Show Room. En utmärkt plats att lägga ett show room på och i närheten har även Sony sitt show room med de allra hetaste och coolaste godbitarna! Nissan satsar just nu på strategisk marknadsföring i form av en Nissan-bil lackerad i ypperlig skandinavisk design mitt i det stora shoppingstråket.

Vad är detta då för ett reklamjippo? Jag funderade en stund och frågade sedan en i personalen som pratade lite engelska. Ungefär såhär gick konversationen:

Jag: Vad är det här för ett samarbete mellan Nissan och Marimekko?
Nissan-tjej: Ja, det är marknadsföring.
Jag: Jaha, är det en ny bilmodell?
Nissan-tjej: Nej, den har funnits ett år. Japaner har börjat gilla små bilar.
Jag: Okej, varför samarbetar Nissan just med Marimekko?
Nissan-tjej: Det går inte att köpa just den bilen. Men bilen finns i andra färger.
Jag: Okej, varför inte?
Nissan-tjej: Den är så söt.

Slutsats: Bilen står där antagligen för att locka japanerna som är svaga för gulliga och söta saker och därför går in för att få reda på att bilen inte går att köpa, men kanske slår de till på en annan färg (såg att det fanns ljusrosa)?! Jag hade velat ha marimekko-bilen, helt klart!

Nobody eller somebody?

Visitkort - Bra att ha i Tokyo

I fredags fick jag mina visitkort. Eller meishi som de kallas på japanska. Utan visitkort är du ingen här. Redan första dagen då jag introducerades för japanerna som arbetar runt omkring mig delade de friskt ut sina meishis. Svenskarna här i Tokyo är lite mer restriktiva med att dela ut sina meishis, det är ju inte riktigt samma tradition i Sverige, men ett och annat fick jag ändå. Det blev lite konstigt att inte ha ett eget att ge tillbaka då, så Anders (min handledare) såg till att det beställdes sådana med mitt namn, arbetsplats, kontaktuppgifter och Sveriges fina tre kronor vid sidan. På baksidan står mitt namn med katakana, japanska tecken för utländska namn och ord. Vissa bokstäver finns inte på japanska, till exempel V och L, så om man översätter mitt namn från visitkortet tillbaka till romanska bokstäver blir det Marii-Ruisu Karuson. Låter ungefär va? Så rätt det kan bli i Japan.

Nagame Hayami

Första dagen på min arbetsplats blev jag introducerad till Nagame Hayami som arbetar på ambassadens press- och informationsavdelning. Det första som slog mig var vilken otroligt bra svenska hon pratar. Kanske inte konstigt tycker ni eftersom hon jobbar på Sveriges Ambassad , men faktum är att de flesta japaner som arbetar här pratar engelska med oss svenskar. Men det är många som försöker lära sig svenska och det är Nagame till stor hjälp med! Hon har nämligen bott i ett av Göteborgs mest studentiga studenthem Olofshöjd inte långt ifrån var jag själv bott under mina år i Göteborg.

Nu till det mest imponerande, Nagame har skrivit en lärobok i svenska för japaner. Igår fick jag låna en bok och det var otroligt rolig läsning med kapitel om den svenska midsommaren, kräftskivor och annat, speciellt eftersom det var mycket anktytning till Göteborg. Boken går att tyvärr inte att köpa i Sverige, men om man kan japanska kan man beställa den på Amazon.

Nagame undervisar även i svenska på JISS (Japanese Institute of Scandinavian Studies) på Tokai University här i Tokyo. Jag ska få följa med henne på en av hennes lektioner, vilket ska bli mycket spännande! Det kanske är svårt att läsa texten ur boken nedan, men den beskriver det svenska fenomenet Systembolaget...

Den allra första dagen

Morgonen börjar tidigt i Tokyo, tydligen, för klockan halv sex börjar sirener från ambulanser tjuta på gatan nedanför. Trots att vi bor på tolfte våningen letar ljudet sig uppför väggarna och in genom fönsterspringorna för att väcka våra små jetlaggade sinnen. Det verkar vara en del av metropolen Tokyo. När jag går ner till tunnelbanestationen tittar jag nyfiket fram bakom min stora jackkrage på människorna jag möter. Jag undrar om de tänker på mig, om jag ser sådär annorlunda ut, som en som inte är som dom.

När jag skyndar vidare försöker jag bete mig mer och mer som dom, hålla mig på vänster sida vid möte och pasera tunnelbanespärren så smidigt som möjligt, genom att trycka mitt Pasmo-kort mot den. Jag vill inte se ut som en förvirrad gaijin ut som en världsvan Tokyobo som är fullständigt van vid att åka tunnelbana tätt, tätt ihopsträngd bland alla business-klädda japaner. Och som jag kommer skämmas den dag det ringer på min mobiltelefon inne i vagnen, förbudet om användning av mobiltelefon är allmänt accepterat och det är knappt någon ens pratar på tunnelbanan.
När jag går av på Roppongi-itchome trängs jag bland människorna som sakterliga rör sig mot utgången, står till vänster i rulltrappan och är ovanligt välklädda. ITPS Tokyokontor ligger inne på ambassaden som ligger inte långt ifrån stationen, och runtomkring ligger massar av andra länders ambassader, bland annat USA:s och Saudiarabiens.

När jag ringer på möts jag av Eriko. Eriko är sekreterare på ITPS och har blivit ombedd att ta hand om mig de första timmarna eftersom Anders, kontorschefen, är ute. Trots att klockan redan är nio är jag och Eriko först på plats, jag får ett skrivbord, datorinloggningar och vi löser annat praktiskt. Hon frågar mig om jag heter Marie eller Louise och jag förklarar att jag heter båda. Jag frågar henne om hennes namn, och om jag ska säga Eriko-san. Men hon har börjat lära sig svenska och svensk kultur och säger -”No please, I don’t want that, in Sweden you don’t say -san or Mr.”

Vid lunchtid träffar jag en till praktikant som börjat samma dag. Björn heter han och har sin praktikplats på själva ambassaden. Ambassadören och övrig ambassadpersonalen bor även på ambassaden, så också Björn. Resten av dagen går jag rundvandring, pratar med min handledare och försöker lösa min första uppgift som jag fått av Elin. Elin är civilingengör och har pendlat mellan ITPS i Tokyo-Stockholm-Östersund snart ett år.

När det runt sjusnåret är dags att gå hem gör jag återigen mitt bästa för att smälta in bland alla människor. Trots att det bor så många människor är det svårt att bli stressad av det, kanske är det för att det är så tyst på tågen och folk sover stående. När jag äntligen kommer hem till lägenheten i Yotsuya ligger Jesper redan i sängen, han har tre timmars pendlingstid om dagen, medan jag bara åker tre stationer. Han säger att han förstår att japanerna inte hinner annat än jobba, sova, äta, skita och så somnar han.

Japanese Style

Tokyo är en folkrik, spännande, inspirerande och välkomnande storstad. Tokyo är staden som aldrig sover. Tokyo är också mitt hem under de närmaste fem månaderna. Här sjunger man karaoke i små rum med sina vänner in på småtimmarna och när man sätter ut sin fot på gatan igen blinkar neonskyltarna på skyskraporna i nattens mörker.

Det finns ett antal grundläggande regler för den som vill ge ett gott första intryck i Japan. Det är bra att lära sig reglerna som är små, små beteendemönster i den japanska kulturen. Var uppmärksam när du umgås med japaner och titta hur de gör och ta själv efter. Det är lätt att inte uppmärksamma en del av reglerna om man inte läser på eller får tips om landet innan.

Lite exempel:

Marie-Louise-san: Lägg till -san efter namnet på folk du inte känner väl. MEN benämn aldrig dig själv med -san. Jag säger alltså inte Marie-Louise-san om mig själv.

Presenter: En mycket viktig del av japansk företags- och vardagskultur är gåvor av olika slag. Första dagen på ett nytt arbete eller ny avdelning är det bra att ha med sig en present. Din närmsta chef bör dessutom få en egen present, men vad du än gör, ge honom (ja, tyvärr finns det många fler män än kvinnor på chefspositioner i Japanska företag) inte presenten framför hans kollegor, då blir det en mycket pinsam situation. Till avdelningen bör man även ha med sig något som medarbetarna kan dela på, till exempel choklad, kakor eller godis.

Båda händerna: När du överlämnar en sedel eller ett visitkort ska man ge med båda händerna, mottagandet sker på samma sätt.

Ute på stan: Pussas är inte okej om du är ute på stan bland människor. Inte heller bör du snyta dig, istället får du hålla till goda tills du hittar en diskret hörna eller en toalett. Take-away i alla ära, men man äter eller dricker inte gående på stan.

2-timmarsregeln: Om du går ut och äter på restaurang gäller det att du inom 2 timmar reser dig upp och betalar notan, det spelar ingen roll om du vill ha mer att äta eller dricka.

-"Vad bra du är på att äta med pinnar!": Om en japan ger dig en komplemang för manövreringen av dina chopsticks så svara inte -"Visst, jag har alltid kunnat det." utan låtsas som du är smickrad och säg -"Tack, men nej det jag inte...jag lär mig fortfarande". Även i andra liknande situationer så passar den svenska jantelagen in mycket bra, fast typ tio gånger värre.

Wakarimashita ka?
(Förstår du?)