Free hugs

I Shibuya (stadsdelen med den välkända stora korsningen) möttes jag en dag av två kramgoa japaner som ställt sig i kylan med varsin skylt som det stod Free hugs på. Det var i början av mars och kvällarna var fortfarande rätt kyliga, men ändå stod de där med stora leenden, beredda att välkomna en i sin famn.


Free hugs, vadå, man kan undra vad som är grejen egentligen. Men i Japan kramas ingen offentligt, än mindre pussas. Överallt bockar alla. Man bockar gomorron, man bockar trevligt att träffas, man bockar hej och hejdå och man bockar tack och ännu mer tack. Den som får sista bocken är artigast och den som bockar djupast visar också sin yttersta tacksamhet.

Men kramas, det gör ingen. Förutom västerlänningar som jag och mina svenska vänner, och Akko (min nyfunna japanska vän som bott i Göteborg ett år). För med Akko känns det naturligt att kramas, och så har det aldrig kännts med en japan innan. Med japaner är det till och med lite lustigt onaturligt att skaka hand. Ibland får man den döda fisken, ibland ett osäkert velande fram och tillbaka med handen (man själv velar lika osäkert eftersom man ju lärt sig att bocka) då japanerna bestämt sig för att de vill visa att de kan det västerländska sättet att hälsa.

För att komma till saken, tjejen och killen som delade ut kramar i Shibuya, tillhör troligtvis de som vill visa att kramas inte är något farligt eller annorlunda eller onaturligt. Hade de stått i Europa så hade jag trott att de var någon form av hippies som ville visa sin kärlek till världen och andra människor. Men eftersom detta är Japan, det striktaste och mest ordnade landet i världen, kan jag inte annat än att misstänka en viss grad av uppror. En romantisk version av rebelliska handlingar. Kom och få en gratis kram, för här mitt i Shibuya borde man egentligen inte kramas.