Schyssta mobiler

Här i Tokyo och i Japan över lag har de flesta rätt coola mobiltelefoner. Det skulle gå att skriva en hel uppsats om japanska telefoner. Tjänster som TV och GPS i mobilen är snarare regel än undantag. Dessutom finns begreppet Osaifu Keitai som betyder plånboksmobil och innebär att du har bland annat ID-kort, elektroniska pengar och pendeltågskort i mobilen. Ett koncept som aldrig skulle kunna fungera i Sverige med tanke på stöldrisken. Men tappar man något i Japan däremot så kommer prylen för det mesta tillbaka till sin rätta ägare om denne går att spåra.

Våra mobiltelefoner, Keitai.

Fredrika och jag har två ganska speciella japanska mobiler, båda mer några år på nacken, lånade av vänner (Tack, tack, tack!). De är ganska fula och absolut inte high-tech med japanska mått mätt. Den till vänster på bilden som ser ut som en rolig leksaksmobil är Fredrikas, den andra är min. Vi har varken TV eller plånbok i våra mobiler. De är inte så heta helt enkelt. Vi kan knappt manövrera i menyn för att få iväg ett sms. Eller mail, för på japanska telefoner skickar man mail istället för sms.

Tar man med sig sin egna svenska mobil så gäller det att det är en med 3G. Vanliga GSM-mobiler funkar inte här. Min rosa T650 funkar prima, men med mitt svenska nummer i kostar det 13,95 kr/min att ringa till Sverige. Inte så billigt. Tur att skype finns.

Plastmat

I Japan är det oerhört poppis för restauranger att ha maträtter på display i ett skyltfönster eller utanför entrén. Jag har aldrig tyckt att det sett särskilt inbjudande ut, kolla själv.

På gatan Kappabashidori i området kring Asakusa ligger en massa butiker med restaurangtillbehör där man även kan köpa dessa fantastiska kreationer. Ifall man skulle vilja ta med sig en tallrik soba-nudlar hem. Ja, varför inte?

Vi åker rulltrappa

Det kan vara en himla massa Do's and Don'ts när man ska göra det mesta i Japan. Till exempel när det gäller att åka rulltrappa. Stå på vänster sida är självklart. Det har Fredrika precis börjat acceptera. Ett stegs mellanrum till den som står framför är också bra. I rulltrappan nedan är det förbjudet att köra på barnvagnar eller rullstolar, luta sig över räcket eller gå. Gå? Varför får man inte GÅ i rulltrappan? För att minimera risken att ramla kanske. Eller kanske stöta till någon man passerar av misstag. I Japan handlar så mycket om riskminimering.

Vad man däremot ska göra när man åker rulltrappa är att hålla sig i räcket, hålla uppsikt över sina barn, se upp var man sätter fötterna och stå innanför de gula linjerna.

Allt ovan står prydligt textat och illustrerat på skylten på bilden längst ner Dessutom uppmanar en högtalar-röst en att se upp när man ska stiga av. Det kan alltså vara mycket farligt att åka rulltrappa, bäst att passa sig.

Barnens toalett

Börjar bli mycket snack om toaletter nu. Måste bara berätta om dessa söta toaletter för barn på Minatomirai-stationen i Yokohama. Mitt emellan mamma- och pappa-toan får de små liven lätta på trycket. Pissoar i mini-format och söta små handfat.

Internethörnet

Internet har varit avstängt i en vecka nu. Men Freddie och jag har lyckats snylta på grannens trådlösa. Problemet är bara att det endast fungerar i ett av hörnen i rummet. Bredvid det kalla, kalla fönstret i det kalla, kalla rummet såklart. Insvept i filtar hypnotiseras vi av skärmarna. Tills vi inser att det är dags för en till kopp te och lite skitsnack. Vi har fruktansvärt intressanta roomies, så vi brukar prata om dem. Fredrika är förresten sjukt bra på att dricka te, jag beundrar henne.

Japanska hus och toaletter

Det är såååå bra att japanska toaletter har uppvärmda toasitsar. För det är så förbannat kallt i vår lägenhet (speciellt igår då det var snöblandat regn ute). Toaletten är som att gå in i en frys. Japanska hus har ju inte direkt någon isolering, inte heller någon vattenburen värme. Det är mycket som skiljer japansk från svensk standard när det gäller byggnadskonstruktion (och här vill vi ha ett gästinlägg från Fredrik Kjellgren för vidare resonemang.) Isolering är ju inte att tala om. Vårt rums enda värmekälla är en AC som står på konstant 23 grader. Cool biz. Förutom då vi är borta förstås då vi såklart stänger av den. Det känns så fruktansvärt miljöovänligt allting.

En vovve någon?

Okej, hundvalpar är söta. Men jag blir illa berörd när jag går in i en sådan här Pet shop. Här bor de i små, små glasburar till allmän beskådning, för att till slut bli sålda och få en ny husse eller matte som förhoppningsvis har ett större hjärta än att spärra in dem såhär. Förstår att de små liven längtar till det. Prisklass allt ifrån 100 000 - 250 000 yen, dvs. ca 9000 - 22 500 kronor. Som hittat. Men alltså, jag är glad att vi har en annan djursyn i Sverige. Jag kan inte annat än att tycka att det här är hemskt.

Vett och etikett i Tokyos tunnelbana

Tokyos tunnelbana är otroligt effektiv. I rusningstid med bara en-två minuter mellan avgångarna. Oftast proppfulla vagnar och vakter på perrongen som ser till att ingen fastnar mellan dörrarna. Dagligen paserar ca 3 miljoner personer Shinjuku Station som är den mest trafikerade i hela världen. Där bor vi.

Det finns mycket regler i och omkring en tunnelbanefärd i Tokyo. Förutom att ta sig nerför rulltrappan stående på vänster sida gäller det att ställa sig i kön avsedd för de passagerare som tänkt sig kliva på det ankommande tåget. Många stationer har markeringar i golvet som man ska ställa sig innanför när man köar och dörrarna på tågen stannar alltid på rätt plats. Inget vilt chansande och trängsel som i Stockholm här inte. Dessutom är man bättre på att släppa av folk från tågen innan man går på här...


Diverse roliga skyltar brukar möta en i tunnelbanan. Den här handlar om att inte snyta sig och slänga pappret på vagnen. Om det är att snyta sig eller att skräpa ner som är det värsta är svårt att säga. Förmodligen hela attityden till att bete sig emot de oskrivna reglerna. Det kan man ju göra hemma. Please do it at home.



När man slutligen kommit på tunnelbanan gäller mobiles off. I allafall ljudet. Det är no mercy. För vem vill skämmas i en knäpptyst vagn då ens mobiltelefon ringer. De gånger en mobiltelefon ringer (för det händer faktiskt då och då) är det högst förvånande och folk sneglar lite på varandra. Däremot sitter folk och skickar mail med telefonerna, kollar på tv, spelar spel. Men med ljudet av såklart.

Priority Seats. Till för de äldre, handikappade och gravida kvinnor. Härifrån reser man sig när en av de nämnda kommer in i vagnen. Ge plats, ge rum. Fredrika sitter på ett priority seat nedan.

Den här symbolen är väldigt söt och avslöjande. Bär man en sådan är man nämligen gravid. Den finns som pin eller hängsmycket som den gravida kvinnan pryder sin väska med. En gravid kvinna ska självklart sitta ner på tunnelbanan därför reser man sig alltid när man ser en. Fast jag tror knappast alla gravida i Tokyo bär på en sådan symbol. Men tanken är god.

De mest eftertraktade sätena på tunnelbanan är hörnsätena. Självklart egentligen, med tanke på att det är det enda sätet man kan luta sig lite åt sidan utan att lägga huvudet på en främmande persons axel. Dessutom är det nära till dörrarna när man ska kliva av. Bilden nedan är rätt talande. In the corner.

Det gäller att hålla sig ganska lugn på tunnelbanan, eftersom det oftast är knäpptyst (speciellt på morgonen). Ingen knystar ett ljud. Freddie och jag glömmer ibland bort det när vi åker tillsammans och det är lite dumt. Då blir vi ju sådana där typiska gaijins (utlänningar) som inte fattar de oskrivna reglerna.

Det är ganska trångt på sätena emellan folk (återigen en anledning till att välja hörnsätet så man slipper klämmas). Som utlänning är man ofta en jätte bland de småvuxna japanerna. Ibland händer det att japanerna reser sig för att de inte vill sitta bredvid en utlänning. Det har dock inte hänt mig ännu. Däremot har jag blivit erbjuden en gammal tants säte en gång när tåget var knökat. Jag försökte snällt avböja men hon insisterade på japanska så jag kunde inte annat än bocka och tacka så hemskt mycket. Så fick jag sitta där och skämmas. Jag måste sett otroligt trött ut. Eller så ville hon ha gott karma.

Bär mask för tusan

Hösnuva? Här i Japan är den i allafall på ingång. Det märks på folk, för många japaner går med sina vita små masker på. Tvärtemot vad många turister tror när de kommer hit så har japanerna inte på sig maskerna för att skydda sig själva från att andas in äckliga avgaser. Det är för att inte andas ut äckliga bakterier och smitta ner sina medmänniskor. Trots att Fredrika ser skeptisk ut på bilden så är hon ändå glad att mannen bakom inte hostade på henne eller snorade ner henne. Han är nämligen sjuk.

Tokyu Hands - Creative Life Store

Tokyu Hands är Japans blandning av Claes Olsson, Galne Gunnar och Biltema. Allt smått och gott man kan tänkas behöva finns och lite till. En creative life store med andra ord. Det är väl därför Tokyu Hands i Shinjuku har åtta våningar och öppet mellan 10-20.30 varje dag. Även söndagar kära vänner. Jag undrar vad tyskan vi delar lägenhet tycker om det. I Tyskland ska man ju helst inte lämna hemmets väggar denna guds vilodag.

Lite annan shopping än Tokyu Hands finns det också i Shinjuku. Freddan provrumsdebuterade och lite kul är det första gången man blir ombedd att ta av sig på fötterna innan man går in i provrummet. Att sedan använda headcover för att inte sminka av sig på tröjan man provar är ännu bättre. Go Japan.

Pö om pö

En av mina favoritaffärer i Shinjuku är A la page, en designaffär med finfina saker från bland annat Frankrike och Skandinavien. Igår hittade jag Lotta Jansdotters fina små lappar som det står "Pö om pö" på. Det är alltid roligt när man hittar saker med svenskt tryck och text på.

Det gör ont

Det kollektiva folket, reglerna om hur man uppför sig, risken att behöva skämmas offentligt.
Den här planschen som finns uppsatt lite varstans i Tokyo skyltar ganska bra om sättet att se på pinsamheter i Japan. Fritt översatt: "Det gör ont att fastna mellan dörrar som stängs. Det gör ännu ondare när folk tittar på dig" För så är det kanske och dumt vore det väl att prova. I Japan i allafall.

En spelande sparbössa

Detta är nog bara roligt om man varit i Tokyo själv. Detta är en souvenir jag aldrig sett tidigare. En sparbössa föreställande loket på ett JR-pendeltåg. Det gröna tåget är till exempel Yamanote-line som är Tokyos City Loop. När man lägger i en peng i sparbössan låter den precis som när man anländer till stationen, det vill säga varje station har sin egna lilla trudelutt - precis som i verkligheten. Film för dessa nostalgiska låtar finns nedan.
Men 5195 yen (ca 425 kronor) är den knappast värd.

Fredrika gästbloggar!

Detta är Fredrikas första resa till Tokyo och Japan. För mig som redan har upplevt den första förälsken i landet och njutit av de första intrycken får nu återigen uppleva saker ur en nyanländs ögon. Fredrika är nu mästare på att se saker, saker som jag själv inte ser längre eller måste påminna mig om. Här kommer hennes första inlägg på bloggen:

"Under mina första dagar i Japan har jag gjort en del betraktelser gällande den japanska kulturen.

Aldrig tidigare har jag känt mig så klumpig som här. Alla oskrivna regler och lagar är synliga men, för mig, svåra att komma ihåg. Vänstertrafik i biltrafiken slipper jag ju tänka på men vänstertrafiken på trottoaren och i rulltrappan har jag sakta börjat vänja mig vid. Det känns som att kamma benan åt fel sida eller att ta i hand med vänster, helt fel med andra ord. Den andra saken som jag gjorde bort mig fullständigt med är betalningsproceduren vid kassan. Här skall pengar inte läggas rakt i handen utan på en liten speciell bricka och växel läggs antingen där eller på kvittot som kan läggas i handen på den som betalar. Nu kommer jag oftast ihåg att inte lägga alla smutsiga sedlar i dessa japanska små händer utan faktiskt ta sede(l)n dit man kommer.

Jag är inget big fan av snytningar in public men det är nästintill olagligt här. I tunnelbanan finns det skyltar med en man som snyter sig och sedan slänger snytpappret på golvet och i texten står det "Please do it at home" men budskapet är ju att det riktigt stora brottet är självaste snytandet. Det är en rätt bra social regel enligt mig. I Sverige snyter sig var och varannan människa - överallt!

Rent utseendemässigt är det en uppenbar skillnad mellan svenskar och japaner. Vi är långa de är mindre långa, vi är blonda och de har svart hår. Just den sista punkten, deras frisyrer är något mycket intressant. Nu syftar jag inte på alla galna rosa punkfrisyrer som tonåringarna har utan just medeljapanens friss. Alla har samma förutsättningar, svart och rakt hår men det stoppar inte mångfalden.

Personligen tycker jag att man ska hålla sig till basics och välja en frisyr som passar en och det är väl fallet med de flesta medeljapaner men det är inte allt för sällan man ser en mindre lyckad frisyr. Många män kör Adaktusson-stilen som enligt mig inte är smickrande på någon. Vidare är det en del män som kör mittbena och lätt framåtkammat hår, aldrig snyggt. Själv kan jag ha problem med flygigt hår men har verkar det nästan standard. Mitt tips är då någon form av hårprodukt så som vax, silikon eller spray för att få ner alla spretiga hårstrån som liksom sticker ut likt små pinnar. I grund och botten antar jag att min fascination för deras hår bottnar sig i avundsjuka. Jag har alltid velat ha rakt hår som inte lockar sig när det regnar och just japanerna har inte det problemet.

Kläderna hos medeljapanen är över förväntan. Innan jag kom hit har jag självklart lagt märke till alla japaner som köper dyra märkesvaror utomlands. I Milano är det i princip bara ryssar och japaner som köper de inhemska märkena. Men dyrt är verkligen inte alltid synonymt med snyggt. Ryssarna är väl ett ypperligt exempel på det. Japanerna däremot har rätt bra koll. Snyggt och välskräddat över lag och det är mycket trevligare att se det än bara casual som regerar i Sverige.

Tack vare Marie-Louise har jag fått en crash course i japansk kutym vilket har underlättat min strävan att smälta in. Jag ska fortsätta mina studier i beteende och kanske även det mer ytliga området, utseende."

Fredrika

Fredrikas första fängelsevistelse

Mitt fjärde besök. Fredrikas första på The LockUp i Shibuya. Det hör liksom till att komma hit i början av sin Tokyo-vistelse. Det var så jag blev mottagen för ett drygt år sedan. Allt galet på en och samma kväll. The LockUp är en temarestaurang med fängelsetouch.

Fredrika får handklovar på sig när hon förs bort mot fängelsecellen som är vårt rum för middagen. Alla andra restaurganggäster sitter också i sina små celler, självklart med galler för både dörrar och fönster. Från rummen kan man beställa dryck ur läskiga provrör som man mixar och blandar drinkar av själv. Eller varför inte beställa in potatisbollarna med rysk roulette, fem är vanliga ätbara men den sjätte är pepprad med chili som dröjer sig kvar länge i smaklökarna. Allt för lite förnedring och ett gott skratt.

Plötsligt så släcks ljuset och hårdrocken dunkar ur högtalarna. Fångarna har rymt och alarmet går! Med skräckblandad förtjusning sitter vi i vår cell när fångarna plötsligt tar sig in genom gallerdörren och börjar dra oss i håret, tar stryptag och hugger oss med kniv. Allt med glimten i ögat förstås. Det är bara lite skräck som ska i oss för snart tänds lyset igen och allt återgår till det normala.

Vad vore en kväll i Tokyo om inte restaurangbesöket följs av karaoke? Mitt favoritkaraokeställe i Shibuya är billigt och ligger alldeles i närheten av The LockUp. Ett stenkast åt motsatt håll ligger det berömda Karaoke Kan med rum 601 där Scarlett Johansson och Bill Murray sjunger loss i i filmen Lost in translation.

Fredrika visar sig vara på gång och startar bejublat med Dancing Queen, en given svensk klassiker i den japanska natten. My och Erik är också med, de firade för några dagar sedan 2-årsjubileum i Japan. Kanske måste hon då döpa om sin blogg till Gamla i Japan, för två år är en lång tid. Mina andra Tokyo-vänner Sandra, Jesper och Akiko bidrar också till den festliga stämningen inne på karaokerummet. Det blir garanterat en repris innan vi lämnar Tokyo.