"Tokyo övar i väntan på jordskalv". Så lyder rubriken för en artikel i DN om jordbävningar i Japan. För bara häromdagen hade vi en jordbävning här hemma i Sverige, närmare bestämt i Skåne som mätta 4,2-4,3 på Richterskalan. Jämför med Kantoskalvet 1923 i Tokyo på 7,9 där ca 100 000 människor dog.
I Tokyo går invånarna med rädsla och väntar på nästa stora jordbävning. Små jordbävningar hör vardagen till. När jag var där i våras var det 3 eller 4 hyffsat stora jordbävningar som märktes av (dock inte av mig som verkar vara jordbävningsskalv-immun). Då låg epicentrum alltid en bit bort från Tokyo och skalven orsakade ingen större skada.
Vad som skrämmer mig med artikeln är följande och jag citerar:
"Beräkningarna som gjorts är kompromisslösa: inom 30 år kommer Tokyo med 70-procentig sannolikhet att drabbas av en jordbävning av magnitud sju eller större. Då kommer uppemot 11.000 människor att dö, sju miljoner blir hemlösa och nästan fem miljoner måste söka skydd på allmänna platser. Det kommer att kosta Japan 8.000 miljarder kronor, och i förra veckan släpptes de senaste detaljerna i detta återkommande katastrofscenario: under de första timmarna kommer över 800.000 invånare desperat att leta efter toaletter."
Trots att det är så det är, så gick i allafall inte jag och tänkte på allvaret med den kommande stora jordbävningen när jag bodde i Tokyo i våras. Jag tror att medvetenheten fanns hos mig men rädslan var avvaktande. Men visst var jag på ett sådant där centrum för jordbävningsförberedelser. Där fick jag krypa in under ett bord med kudde på huvudet när man simulerade en jordbävning. Jag fick krypa på golvet i ett rum med stickande gas i ögon och näsa.
Det minsta man kan göra är nog att bara förstå att den stora jordbävningen kan inträffa när som helst. Men det går aldrig att förbereda sig tillräckligt. För vad gör du till exempel om du står i en tunnelbanevagn inklämd bland en massa svarta rockar när "The big one" slår till? Det kanske är sådana tankar som framkallar rädslan. Att inte ha kontroll.
